Vårdö kyrka, eller kapellet i Sundsskären, tillägnat Sankt Matthias lyder under moderkyrkan i Sund. Kapellet ligger på huvudön något avsides från övrig bebyggelse. Det uppfördes strax söder om den åländska postvägen, mitt i triangeln mellan Vargata, Vårdöby och Listersby. Inom loppet av flera århundraden har kapellet genomgått åtskilliga förstoringar och förändringar. Idag är det möjligt att rekonstruera kapellets olika byggnadsskeden. Som ortnamn förekommer Vårdö första gången 1347.

 

Vårdö kyrka, exteriör från sydväst och från öster.

Exteriören

Det låga och vitlimmade kapellet avslutas i väster av ett sekundärt smalt torn, grovt uppmurat och krönt av en oproportionerligt stor huv. Den långsträckta byggnadskroppen är resultatet av en radikal utvidgning och ombyggnad på 1780-talet. Den rymliga sakristian ungefär mitt på nordväggen, med årtalet 1786 i gavelröstet, sluter stumt mot långhuset. Kapellet saknar separat vapenhus. Korväggen mot öster är fönsterlös. Mot söder riktas fyra stora stickbågiga fönster. Två fönster i nordfasaden flankerar sakristian. Kapellet når man via vapenhuset, huvudentrén sitter axialt mitt i tornets västvägg, i förlängningen av långhusets västportal. Strax väster om sakristian har remstycket på norra långväggen skarvats.

Vårdö kyrkas planritning.

Planen

Långhusets rektangulära plan har formen av ett trapets, där korväggen mot öster är något bredare än motsvarande västvägg (inre mått 19,5 x 7/6,3 m). Mitt på nordfasaden stöter sakristian stumt mot långhuset. Klocktorn mot väster är uppfört mot långhusets västra gavel.

Vårdö kyrka, interiör mot öster.

Vårdö kyrka, interiör mot väster.

Interiören

Den enskeppiga interiören badar i ljus tack vare många stora fönsteröppningar, ljusa innerväggar och ett högt tunnvalv. Färgskalan är sval i vitt och blått. Långhuset, med en inre golvyta på 198 m², uppvisar inga spår efter medeltida kalkmålningar. Altartavlan med motivet “Kristus i Getsemane”, målades på beställning år 1852 av hovmålaren Robert Wilhelm Ekman från Åbo. Predikstolen från 1794 på norra långväggen nås via en välvd passage från sakristian. Orgelläktaren utmed västgaveln fick sin nuvarande plats 1785, strax efter utvidgningen av långhuset.  Den nuvarande orgeln från 1889 är byggd av Zachariasson i Nystad. Nedre delen av tornet fungerar som vapenhus och förstuga.

Kapellets byggnadshistoria

1400-talet

Vårdö kyrkas ursprungliga östavel, från ca 1470,  bevarad ovanför trävalvet.

Att Vårdö kapellförsamling fick sitt första stenkapell i slutet av 1400-talet bekräftas av olika typer av naturvetenskaplig analys. Det medeltida ursprunget framgår också indirekt på många olika sätt: På 1540-talet konfiskeras storklockan från Sancthe Mattis Capell. Uppgifter från 1590 om att en murspricka i kapellets förfallna östgavel behövde åtgärdas visar att kapellet redan då krävde underhåll och att det var uppfört i sten. Av visitationsprotokollen från 1644 framgår att tvister om kapellförsamlingens delaktighet i underhållet av moderkyrkan pågått redan under en längre tid. “Men för år från år, med blotta ord och ingen skrift”. Ingen fanns längre som visste hur gammal kapellkyrkan egentligen var, men “Synes att moderkyrkan måtte länge före wara bygd än kapellet”. Men orsaken till kapellets existens var helt klar. Avståndet till moderkyrkan var långt, vid menföre var det tidvis oframkomligt, och hade “Christen Öfwerhet” givit dem friheten att uppföra en kapellkyrka eftersom det var “bekommeligt för gammalt och sjukt och ungt folk som ei förmå resa den långa vägen”.

Det första kapellet var dock till en början betydligt mindre än idag (13,57 x 8,8 m, inre golvyta 120 kvadratmeter) (jfr. Fig. 146). Kapellets murar var låga, även om exakta måttuppgifter saknas. Vitkalkade ytterväggar kontrasterade mot det låga sadeltaket, täckt av tjärade bilade bräder på näver. En klockhuv, krönt med spira och vilande på fyra stolpar, satt som takryttare mitt på åsen. Totalt hade kapellet tre fönster: korfönstret på östgaveln, indelat i fyra rutor, och två fönsteröppningar mot söder. Mot norr saknades fönster. Kapellet hade möjligen redan från början ett vapenhus i trä, medan sakristia alljtämt saknades. Huvudingången var placerad i västgaveln, Det horisontala innertaket var panelat. Tvärtemot kanonisk rätt var huvudaltaret uppfört i trä. Träaltaret pryddes av ett altarskåp från 1400-talet.

1500-talet

I samband med Gustav Vasas konfiskationer 1544 beslagtogs från Vårdö kapell en storklocka, jämte två småklockor. Storklockan bör ha vägt ca 200 kg. Reformationen innebar inga större förändringar för själva kyrkobyggnaden. Den katolska inredningen förblev mer eller mindre intakt. Dock kan man utgå från att en enkel predikstol, jämte mans- och kvinnobänkar hade införskaffats redan under 1500-talet, i enlighet med den nya lutherska liturgin. 1590 var det dags att reparera en murspricka i stenkapellets östgavel.

1600-talet

Kyrkobyggnaden utsattes för nya ingrepp när Boetius Murenius, för att underlätta läsbarheten vid predikstolen, lät hugga upp ett tredje fönster i sydmuren. Dessutom önskade han avlägsna den gamla ”tornhuven” på kapellets tak, där tornhuvens stolpar bidrog till röta vid takfogen. I stället ville han uppföra en separat klockstapel ute på kyrkogården. Församlingsborna, som var fästade vid den pittoreska takryttaren, motsatte sig planerna och takryttaren fick följaktligen stå kvar tillsvidare. Innertaket fick horisontal panelning 1672. Trävapenhuset framför västportalen tog definitivt gestalt på 1640-talet, samtidigt som kapellets gamla träaltare revs, för att 1645 ersättas med ett nytt altare av tegel. Eftersom sakristia tillsvidare saknades, inreddes i koret även ett skåp för nattvardskärl och mässkläder. Vid mitten av 1600-talet förnyades predikstolen, tillika med bänkar för män och kvinnor. En ny sakristia i trä uppfördes äntligen 1659 mot norra långhusväggen, som genombröts för en öppning till sakristian. Trängseln i kapellet bidrog till att man lät uppföra en läktare utmed västväggen 1664. 1665 vitlimmades kapellet innantill. Ny altartavla med ”målargull och silver” beställdes av målaren Mårten Johansson 1666, dessvärre är motivet obekant. På 1690-talet ersattes slutligen den gamla tornhuven med en ny tornbyggnad av trä. Tornet uppfördes mot västgaveln, sannolikt med det tidigare trävapenhuset som bottenvåning.

Utvidningsritning till Vårdö kyrka, 1780-tal, arkitekt Olof Tempelman.

1700-talet

Kapellet led omfattande skador under stora ofreden 1713-21, och de närmaste påföljande decennierna ägnades huvudsakligen åt efterföljande reparationer. Församlingen upplevde kapellet som ohjälpligt trångt, och tog självmant initiativ till utvidgningsplaner. Dessa förverkligas på 1780-talet, enligt ritningar av arkitekten Olof Tempelman vid Kungliga Överintendentskontoret i Stockholm. Dock förverkligades utvidgningarna endast delvis. Efter att den gamla västgaveln med intillstående trätorn hade raserats, utvidgades långhuset 12 alnar västerut. Kapellets östra gavel med hela takåsen förhöjdes med 68 cm, och långhuset erhöll ett nytt enhetligt högt tunnvalv i trä. Nya stora fönsteröppningar bröts genom långhusväggarna, tre mot söder och två mot norr. Ett rundfönster högt uppe i västgaveln försåg en nyinstallerad läktare utmed västväggen med dagsljus. Avvikande från ritningen uppfördes en rymlig sakristia i sten mot mitten av norra långväggen. På 1790-talet fick kapellet sin nuvarande predikstol, ritad av Carl Fredrik Adelcrantz vid Överintendentskontoret i Stockholm, och snickrad av Eric Fällström. En enkel ny altartavla fick inramning, även den enligt ritning av Adelcrantz.

1800-talet

1804 var det definitivt dags att förverkliga västtornet i sten, och Vårdö erhöll därmed sin karaktäristiska tornhuv. Ansvarig byggmästare var Mikael Hartlin Piimänen från Åbo, som efteråt fick sig påtalat att tornhuven till proportionerna avvek från Tempelmanns ritning från 1783. Ett vapenhus inrymdes i tornets nedersta våning. För att upphjälpa läsbarheten på läktaren öppnades 1825 en vindskupa på långhusets södra takfall. Ett fjärde fönster, identiskt med de övriga, öppnades på sydfasaden 1852. Tunnvalvet förhöjdes ytterligare 1872, varefter det ströks med zinkvitt. Ribbugnar anskaffades på 1890-talet till såväl sakristia som långhus. Det gamla spåntaket  ersattes med en beläggning av asfaltfilt.

1900-talet

Efter en längre nedgångsperiod under 1900-talets första hälft inleddes under 1950-talet en välbehövlig renovering, som avslutades 1970. Den skrymmande läktaren, som upptagit en dryg tredjedel av kyrkorummet, förminskades och fick ny trappuppgång. Det åldriga värmesystemet med järnkaminer avlägsnades och elektrisk uppvärmning installerades. Kyrkan målades invändigt och armaturen förnyades i sin helhet.