Bland landskapets medeltida stenkyrkor är Sunds kyrka den största. Liksom övriga moderkyrkor är den i Sund uppförd i anslutning till ett gravfält från yngre järnåldern. I detta fall ligger gravfältsområdet norr om kyrkan. Av allt att döma var området ännu på 1600-talet en verklig sevärdhet, med bl.a. tidigt medeltida husgrunder som närmare borde utforskas. Kyrkan ligger naturskönt på sluttningen ner mot Kyrksundet, i tiden en segelbar led som gett socknen sitt namn. Den till Johannes Döparen helgade kyrkan har aldrig blivit arkeologiskt utgrävd. Kyrkan i Sund var moderkyrka över Vårdö kapell, och ända till början av 1400-talet även över Kumlinge kapellförsamling.

Sunds kyrka, exteriör från söder.

Exteriörerna

Sunds kyrka, byggd av utvald småskalig rapakivi med större granitblock i hörnkedjorna, reser sig mäktig och hög. Den enkelt avtrappade sockeln, som löper runt hela långhuset, understryker stora nivåskillnader och anpassar sig följsamt efter terrängen. Dessutom markerar sockeln sekundära byggnadsenheter, där den försvinner in bakom vapenhus, torn och sakristia. Tornet är senare uppfört mot långhusets västgavel, vapenhuset mot söder har uppförts mot en äldre sydportal, och sakristian mot en tidigare nordportal. I sydfasadens östra parti syns alltjämt spåren efter en igenmurad prästdörr direkt in till koret, jämte krönen av två ursprungliga smala och högtsittande fönster, båda öster om vapenhuset. I övrigt präglas långhusexteriören av stora och höga fönsteröppningar mot söder, öster och norr. Västtornet, som kröns av en hög och smal spira, är det mäktigaste på Åland. De tjocka murarna genombryts av enstaka ljus- och fönsteröppningar av olika storlek.

Sunds kyrka, planritning.

Planen

Det rektangulära långhuset, med inre mått på 23,47 m x 12,17 m (ca 288 m²), är tvåskeppigt välvt med tre pelare utmed mittaxeln. Mot långhusets murar har man senare uppfört västtorn, sakristia och vapenhus. Sakristia och vapenhus har vardera byggts i anslutning till existerande portaler mot söder och norr. Idag sitter kyrkans huvudentré axialt mitt i tornets västvägg. Stora fönsteröppningar genombryter långväggarna i söder och i norr. Östra gavelväggen har två fönster anpassade efter den tvåskeppiga välvningen.

 

Sunds kyrka, interiör mot öster.

 

Sunds kyrka, interiör mot väster.

Interiörerna

Interiören är hög och luftig tack vare höga valv och stora fönster mot söder, öster och norr. Välvningen i natursten är utförd med suverän yrkesskicklighet.  De enskilda valvenheterna avgränsas av elegant slagna arkad- och gördelbågar, som vilar på kalkstenspelare och kalkstenskonsoler i långhusväggarna. Långhusets välvning och portalernas triangulära avslutningar in mot kyrkan avslöjar gotländsk influens. Ett av långhusets ursprungliga fönster, blockerat av det sekundära vapenhuset, har frampreparerats invid södra portalen. Ett rundfönster har asymmetrisk placering på nordpartiet av långhusets västgavel. Fragment av tegelstensimitation är alltjämt bevarat på pelaren närmast koret.

Tre stenpelare med kvadratiskt horisontalsnitt placerade i rad mitt i kyrkan indelar rummet i åtta valvenheter. Golvplanet sluttar ner mot koret i öster. Stora valvöppningar mellan torn och långhus gör att interiören uppfattas som en helhet. Färgsättningen i blått och vitt är något kylig.

Kyrkans byggnadshistoria

1200-tal.

Den första stenkyrkan i Sund, långhuset, uppfördes under perioden 1250-1275.  Åldern har bestämts med hjälp av murbruks datering, och den stämmer överens med dendrokronologisk analys av krucifixet och tillhörande sörjande Maria. Den tvåskeppiga välvningen ingick i de ursprungliga planerna. Kyrkan var södervänd. Sydfasaden genombröts av tre fönster och två portaler. Huvudportalen längst västerut hade spetsbågig perspektivisk inramning i kalksten. Prästdörren längre mot öster ledde in till koret. Nästan axialt mitt emot huvudportalen fanns en nordportal, medan fönster saknades mot norr. Beroende på den tvåskeppiga välvningen låg västgavelns portal asymmetriskt söder om långhusets mittaxel. Västportalen reglades med en bom djupt förankrad inne i västra gavelns murliv. Portalens asymmetri uppvägdes av ett rundfönster högt uppe i norra sidoskeppets mittlinje, och av en kalkstensinramad öppning ännu högre upp.

Tydligast av alla åländska kyrkor uppvisar kyrkan i Sund gotländsk influens. Det syns bl.a. i portalernas trubbiga triangulära avslutningar in mot kyrkan och i den tvåskeppiga välvningen. De tre sydfönstren var alla av olika storlek och placerade på olika höjd. Men sannolikt hade de alla samma form, d.v.s. de satt djupt inne i murlivet och de var rundbågiga med en inramning av enkelt profilerad kalksten. Östra korväggen genombröts av två fönster, troligen en aning större än sydfönstren, men annars av samma typ. Kalvariegruppen placerades på skiljelinjen mellan kor och församlingsdel.

Ursprunglig fönsteröppning i sydväggen.

Så snart murarna härdat välvdes långhuset. Gördel- och arkadbågarna försågs omedelbart med tegelstensimitation på det första putslagret. Kalkstenskonsolerna på långhusets väggar är desamma som konsolerna i Hammarland och Jomala.

Under perioden 1280-1300 försågs långhusets väggar med kalkmålningar. Här märks ytterligare gotländsk influens i de baldakininramade helgonfigurerna som placerats isolerade från varandra på långhusets väggar.

Kalkmålningar

 

Anonymt manligt helgon, ca 1290-1300.

Sankta Margareta, ca 1290-1300.

Bevarade kalkmålningar uppvisar höga isolerade helgonfigurer inramade i gotisk arkitektur. På korväggen, söder om altaret, syns Sankta Margareta. Namnet är angivet med språkband. Norra långhusväggen återger dels Sankta Katarina av Alexandria och en svårt skadad målning ovanför sakristians portal. På södra väggen trängs ett anonymt manligt helgon på det smala utrymmet mellan sydportal och det ursprungliga smala och högtsittande sydfönstret. Stilistiskt tillhör målningarna tiden omkring 1300. En kalkmålning, möjligen en aning äldre, är idag dold av altartavlan. Den återger Kalvariegruppen, dvs. Den korsfäste Kristus omgiven av sörjande Maria och sörjande Johannes.

 

Kyrkans krucifix, dendrokronologiskt daterat till ca 1250-60.

Krucifixet, dendrokronologiskt daterat till 1250-talet, har ursprungligen varit ett s.k. ringkrucifix av gotländsk typ. Kristi kropp är skuren i ek från Schleswig Holstein området, medan korset är av lokalt alvirke. Pluggarna som sammanfogat armarna med kroppen är av åländsk furu. Man kan alltså konstatera att krucifixet beställts i olika stycken som fått sin slutliga montering och bemålning på platsen.

Sörjande Maria, dendrokronologiskt daterad till 1260-tal.

Träskulpturen med det ståtliga ringkorset i kalvariegruppen på trabes har också sina närmaste motsvarigheter på Gotland. På väggen mellan korfönstren upprepades motivet med kalvariegruppen i målad version. Numera är denna kalkmålning dold bakom det stora altarskåp som dominerar östväggen.

Interiören i Sunds kyrka ca 1290. Rekonstruktion Bo Ossian Lindberg.

1300-tal.

I början av 1300-talet tillfogades sakristia och västtorn. Tillsvidare saknade tornet västportal i marknivå. Inte heller var tornets bottenvåning till en början välvd. I stället indelades den i två våningar av ett lägre mellangolv i trä. Tornets bottenvåning nåddes således endast från långhuset, genom långhusets portal i den ursprungliga västgaveln. En inmurad trappa utmed nordväggen tryggade den interna kommunikationen från tornkyrkan vidare upp i tornet. Samtidigt bekräftar murtrappan att en välvning av tornet redan från början ingått i planerna. Västtornet i Sund är ungefär samtida med tornen i Hammarland och Lemland. Sannolikt är att tornet ursprungligen kröntes av en enkelt utformad pyramidal huv. Tornets massiva murar genombryts av enstaka ljusöppningar.

 

Sankt Olof, ca 1320-tal, gotländskt arbete.

I början av 1300-talet införskaffades från Gotland en träskulptur föreställande Sankt Olof. Troligen prydde helgonet ett sidoaltare invid långväggen. Samtidigt genomgick det unggotiska krucifixet en förändring. Lidandet accentuerades enligt den rådande tidsandan. I ansiktet omsnidades munpartiet för att understryka smärtan, armbågar, handleder och såret i bröstet försågs med klasar av blod. Flera högklassiga medeltida skulpturer från kyrkan i Sund såldes på 1880-talet till Åbo Stads Historiska Museum. Bland dem en sörjande Maria, som tidigare har antagits härstamma från Gotland, men som vid närmare analys visat sig vara skuren i ek från Schleswig-Holstein. Maria är dendrokronologiskt daterad till 1260-talet. I Åbo förvaras också en gotländsk tronande Sankt Olof, från början av 1300-talet.

Skulpturer föreställande apostlarna Johannes och Paulus.

Från norra Tyskland beställdes på 1380-talet skulpturer föreställande apostlarna Johannes och Paulus. De är skurna ur samma ekstam. Skulpturerna hör med sin utsökta veckbehandling och sina psykologiserande porträtt till de finaste i hela Norden. Apostlarna har varit rikt bemålade och försedda med ryggplattor, vilket tyder på att de kan ha varit fristående. Dock förblir det ursprungliga arrangemanget ovisst, likaså placeringen inne i kyrkan. De tillhör de skulpturer som på 1880-talet såldes till Åbo.

1400-tal.

Under 1400-talet erhöll tornets bottenvåning sin höga välvning. Det primitivt slagna tornvalvet försågs omedelbart med märkvärdig abstrakt slingerornamentik. Vapenhuset, som med sin slarviga murningsteknik uppvisar stora likheter med tornvalvet, uppfördes troligen samtidigt. I samband med uppförandet av vapenhuset blockerades långhusets västligaste sydfönster. Kyrkans äldsta klocka, enligt en inskription gjuten 1480, var tillägnad Johannes Döparen. Möjligen erhöll tornet samtidigt en ny tidsenlig huv, formad som en pyramid omgiven av fyra mindre hörntureller, likt tornet i Finström.

Under 1400-talet anskaffades en del nya träskulpturer. Främst bland dessa märks altarskåpet från ordenslandet i norra Polen, en mycket stor triptyk, med madonnan omgiven av åtta kvinnliga helgon i korpus, av vilka de fyra närmast madonnan är krönta, och apostlarna representerande Credo-sviten på sidoflyglarna. Andra skulpturer av mera anspråkslös kvalitet är en ryttargrupp föreställande Sankt Göran och draken, och Sankta Barbara.

Senast under 1400-talet bör kyrkogården i Sund ha antagit den oktogonala form som första gången dokumenterades på 1650-talet och som alltjämt kan iakttas på en utvidgningskarta från 1872.

Kyrkans altartavla.

Den stora altartavlan representerar östbaltiskt träsnideri från tiden kring mitten av 1400-talet. Mittpartiet föreställer Jungfru Maria med Jesusbarnet, omgivna av fyra krönta jungfrur som i sin tur ledsagas av varsitt kvinnligt helgon. Sidoflyglarna fylls av den s.k. credoserien, de tolv apostlarna representerade med varsitt språkband.

1500-tal.

1547 konfiskeras från kyrkan en medeltida förgylld silvermonstrans med en vikt på drygt 3 kg, jämte två små klockor och tre ljusstakar av tenn. Däremot påverkade den efterreformatoriska liturgin till en början inte kyrkans katolska kalkmålningar och träskulpturer. Vanvård och allmänt förfall reflekterar dock småningom en förändrad inställning till den katolska kyrkokonsten.

 1600-tal

De stora förändringarna efter reformationen inträffade först under 1600-talet. Vid visitationer på 1630-talet befanns kyrka och sakristia vara fyllda med ”rosk och mycken orenlighet”. Nu installerades en ny predikstol invid sydväggen. Tillika förnyades bänkar, korskrank och biskopsstol. Det stora fristående huvudaltaret revs, för att ersättas av ett nytt altare ”med lagom proportioner” i tegel mot korväggen. Trägolvet förnyades och försågs successivt med infällda stora gravplattor för de nya murade gravkamrarna. Hit hör även en murad gravkammare i sakristian, där gravplattan redan tidigt har förkommit. Inom loppet av 1600-talet utvidgades småningom kyrkans samtliga fönster. Ett helt nytt fönster i sydmuren förbättrade ljusförhållandena i västra delen av kyrkan.

En ny portal öppnades i tornets västvägg 1658. Samtidigt vitlimmades långhuset invändigt, och därmed doldes de medeltida kalkmålningarna. Mårten Johansson försåg krucifix och altarskåp med ny förgyllning och färgsättning. Landskapets första orgel anskaffades 1672.

Sunds kyrka, detalj av läktarskranket, målat av Abraham Myra.

Kyrkans votivtavla, målad 1671.

För utsmyckningen av kyrkans nya orgelläktare utmed långhusets västvägg engagerades på 1670-talet målaren Abraham Myra. Samme Abraham Myra fick 1671 i uppdrag att utföra ett epitafium, eller en votivtavla, föreställande kyrkoherden Bryniel Kiellin med familj. Sju år senare drabbades kyrkan av en eldsvåda som var så intensiv att t.o.m. valven tog skada, den medeltida kyrkklockan smalt och väggarna sprängdes sönder. Inventarierna räddades, men lämnades flera dagar vind för våg ute i regnet. Resten av seklet ägnades åt kostsamma reparationer. Vid reparationerna ersattes den medeltida tornhuven med hörnturellerna av den nuvarande, som frånsett ”flaggstaakan” beräknades vara närapå fem meter högre än det gamla tornet.

1700-tal.

Liksom överallt i landskapet innebar stora ofreden 1713-21 stor förstörelse i Sunds kyrka. Kyrksilver, kyrkoarkiv och kyrkliga textilier hann visserligen föras i säkerhet till Stockholm, men där såg sig kyrkoherden av ekonomiska skäl tvungen att sälja såväl den medeltida silverkalken som textilierna. Fönster, dörrar och kyrkoskrud blev föremål för vandalisering.

1800-tal.

De arkitektoniska ingreppen var relativt få, man fokuserade på ökat behov av ljus och på nya fönsteröppningar. 1846 lät man mura igen prästdörren för att undvika drag. 1878 genombröts nämligen den tidigare fönsterlösa nordväggen av tre nya fönster, samtidigt som övriga fönsteröppningar fick sin nuvarande storlek.

Även inredningen förnyades. Ny predikstol anskaffades 1838, likaså förnyades altarkrans och bänkar. En ny altartavla av konstnärinnan Alexandra Såltin, Kristi förklaring, anskaffades år 1880. Kyrkan fick sin första uppvärmningsanordning 1897, då järnkaminer placerades i sakristian och intill mittpelarna i långhuset.

1900-tal.

1921 inträffade en förödande eldsvåda i Sunds kyrka. Takkonstruktionen på samtliga byggnadsenheter totalförstördes, även till det inre var skadorna omfattande, speciellt i tornet. Efter branden överkalkades valvbågarnas tegelstensimitationer. Det av tegelstenar igenmurade rundfönstret i västra ändan av norra sidoskeppet öppnades åter. Kyrkan försågs på 1930-talet med centralvärme. Orgelläktaren, inklusive det värdefulla läktarskranket målat på 1670-talet av Abraham Myra, flyttades ut till tornkyrkan, där det förkortades. På 1970-talet införskaffades en ny orgel.

1998-1999 genomgick Sunds kyrka en grundlig och väldokumenterad restaurering, där man eftersträvade att minimera förändringarna. I stället för en regelrätt arkeologisk utgrävning dokumenterades endast de partier under kyrkgolvet som berördes av nya värmesystem och elledningar. Kyrkans väggar och tak rengjordes omsorgsfullt, kalkmålningar och konstverk konserverades sakkunnigt.