Den rödmålade kapellkyrkan på sydspetsen av Stor Sottunga ligger långt från öns egentliga bebyggelse. Utanför kyrkogården står klockstapeln separat på andra sidan om vägen som löper mellan färjhamnen i söder och Sottunga by.

Sottunga kyrka, exteriör från sydväst.

Exteriör

Det lilla rödmålade kapellet är en hög och kort träbyggnad med en ovanligt hög gavel i väster. Gavelns röste är spånklätt. Samma röda spånläggning täcker det branta höga taket. Ett lågt vapenhus, eller snarare en förstuga, bildar entré mitt på västgaveln. En liten fönsterlös sakristia ansluter sig till kyrkan i norr. Mot öster bildar korväggen en trefasig avslutning på den rektangulära planen. Sex jämnstora ljusöppningar fördelas på fasaderna mot öster, söder och norr.

Planen

Den enskeppiga interiören ca 12,7 c 7,8 m, är relativt ljus tack vare de jämnt fördelade talrika fönstren. Endast västgaveln saknar ljusöppningar.

Sottunga kyrka, interiör mot öster.

Interiör

I interiören understryks de ovanliga proportionerna av det inre tunnvalvet i trä som reser sig till dubbla höjden av de omgivande väggarna. Predikstolen mot söder, signerad 1753 av målaren Jonas Bergman, är försedd med bilder av apostlarna. Kristus flankeras av Petrus och Paulus. Altartavlan av Nattvarden, målad av P. Berggren i Stockholm, anskaffades 1845.

Byggnadshistoria

Kapellet nämns första gången 1544 i samband med konfiskeringen av kopparklockan under Gustav Vasa. Vaga uppgifter från 1658 om att man behövde inkomster från offerstockarna för att betala sitt kapell, har tolkats som om det gällde ett nybygge, vilket knappast var fallet. Tre år senare skildrar kontraktsprosten Boetius Murenius i sina visitationsprotokoll en medeltida interiör, där det fanns mycket att anmärka på. En stock sträckte sig tvärs över hela kyrkan. Över altaret ”stodo många gamla söndruga skraapbeleter”, och “Stocken och de fula beleter skall borttagas undantagandes Christi kors” o.s.v. Citaten tyder på medeltida arrangemang med en trabes, en tvärstock för att markera övergången mellan kor och församling. Trabes pryddes av ett Krucifix omgiven av andra träskulpturer. Det var alltså sannolikt fråga om en kalvariegrupp med den korsfäste omgiven av sörjande Maria och aposteln Johannes. Allt var lämnat vind för våg. Fönstren vid altaret, bokstolen och predikstolen, var illa huggna och slarvigt insatta i väggen. Altaret var för lågt placerat. Snickare måste tillkallas för att utföra de nödvändigaste förbättringarna. Kyrkodörren, dukskivan, predikstolen med uppgång och en altartavla under fönstret skulle antingen repareras eller förnyas. Därtill skulle fönstren vid bokstolen och predikstolen förstoras och altaret upphöjas. Kyrkogården saknade port. 1692 var det dags att byta de urusla fönsterkarmarna. För en gammal altartavla från Geta kapell erlades år 1709 6 riksdaler.

1711 klagades det på att vägen från byn till kapellet vintertid var våt, bergig och sumpig. Man framhöll att kapellet var mycket förfallet och att det därför krävde ansenliga reparationer. Helst skulle man se att kapellet flyttades ”ifrån dess förra ställe närmare byn”, till en plats som kallades Källnäs. Flyttningen skulle ske medan man hade gott vinterföre.

Allt tyder emellertid på att kapellet aldrig flyttades, utan att det alltjämt står på ursprunglig plats. Enligt utgifterna var det enda som skedde att Krucifixet följande år bemålades och förgylldes, dessutom anskaffades 8 tolfter bräder för takreparation samtidigt som man åtgärdade kapellets fönster.

Alla planer på att renovera och flytta kyrkan förföll på grund av stora ofreden, då befolkningen på Sottunga, i likhet med resten av Ålands befolkning, flydde till Sverige undan fienden. Att kapellet brann bekräftas av två olika källor från 1726. Enligt en kommentar till inventarieförteckningen efter hemkomsten var “altartavlan upbränd af fienden tillika med capellet”. Pengarna till en nybyggnad fanns dock i gott förvar i kapellkistan. “Pastor Stålbohm måste gjöra dem försäkrade att Cappell med lån måtte wara i säkert förwahr i capellkistan, som hr pastoren hos sig hafwer, hwilka medel de sinnade är att anwända till en ny cappelbygnads uphandlade uti dett förras, af fienden upbrända cappellets ställe.”

1730 anteckas att “Nija Capellet som är upsat på sin förre plats, är installerat och är färdigt gjordt til dörar, fönster och golv”. Det som återstod att göra var förstugan med kapelldörren, eller huvudentrén, jämte den väggfasta inredningen bestående av predikstol, prästbänkar, altarduksskiva och bänkar. Till detta skulle man använda medel som uppsamlats i offerstocken på Finnö. Kapellet skulle tjäras och strykas med röd färg. Virke till klockstapeln anskaffades 1735. Enligt F.W. Radloff 1795 var kapellet nästan kvadratiskt, på längden 14 alnar och 13, ½ alnar på bredden (ca 8,25 x 8m).

Klockstapeln i Sottunga.

Klockstapeln var ansenlig och rymde två klockor, den större med följande påskrift: ”För Maria Magdalena Capell i Föglö socken är denna klocka köpt 1769 och omguten i November 1781”.

Småningom blev det än en gång dags att överväga huruvida man skulle ersätta den förfallna kyrkan med ett nybygge, eller om man skulle nöja sig med en renovering. Av ekonomiska skäl valde man det senare “med tillsats af nytt virke”. Timmermannen Eric Lindström ansvarade för ett nytt kor, som tidigare saknats. 1802 förlängdes det existerande kapellet med drygt fyra meter, eller med 7 ½ alnar. Därmed fick kapellet sin definitiva planlösning med trefasig avslutning mot öster. Samtidigt försågs långhuset med sitt höga trä tunnvalv. 1843 ersattes de gamla kyrkogårdsbalkarna av en underhållsfri mur av natursten. Klockstapen genomgick en större reparation 1853.

Äldre altartavla, donerad av lotslärlingen Petter Nordberg från Mosshaga.

Kyrkskeppet i Sottunga