Ögruppen Signildskär långt ute i Ålands hav har alltid utgjort en viktig anhalt på sjösträckan mellan Grisslehamn i Sverige och Eckerö på Åland. Exakt när ett kapell uppfördes på ön är inte känt. Gustav Vasa beordrade att ön skulle bebos året om för att trygga postleverans och sjöfart. År 1538 nämns ”Sancte Signildskär” första gången i skriftliga källor, utan att uttryckligen nämna något kapell i sammanhanget. Redan på 1700-talet omtalas en ruin på platsen. Kapellet är mytomspunnet, enligt legenden förknippas det med en engelsk prinsessa Signel, eller Signella, som skulle ha flytt till ön undan sina fiender, och här byggt ett kapell som tack för sin räddning. Till samma legendomspunna ögrupp hör också en annan ö med det gåtfulla namnet ”Heligman”.
Från Finlands Allmänna Tidning 1853 härstammar en utförlig dokumentation av ruinen, skriven av kyrkoherden i Hammarland, P.U.F. Sadelin:
När denna ö först erhållit någon åbo, kan, af brist på tillgängliga handlingar icke uppgifvas. För sitt läge var den troligen tidigt, kanske redan af Romarena besökt, åtminstone hade den under vikinga-tiden ofta påhälsningar af de sjöfarande, hvilka måhända då uppbyggde det på ön varande, så kallade kapellet, hvaraf ruiner ännu finnes. Detta kapell består af en byggnad uppförd af gråsten, till en tjocklek af 2½ aln, utan något mellanliggande bruk. Denna byggnad är 12 ¾ alnar lång, 10 ¾ dito bred och 3 dito hög och har troligen varit täckt med bräder. Samma byggnad omgifves af en borggård med en låg mur af gråsten, hvilken på norra sidan är anlagt på 11½ alns afstånd ifrån sjelfva huset; på de öfriga sidorne är detta afstånd endast 3 alnar. Under denna omhägnad löper på vestra sidan en ränna för vattnets afledande ifrån den instängda gården. Troligen begagnades denna byggnad i äldre tid af sjöfarande till andaktsrum, samt borggården till begrafningplats för de under resan aflidne, man har också å den sednare funnit människoben. Enligt en gammal sägen på ön, skall en drottning som hit flytt undan för en fiende, byggt detta kapell.
’”Signilskärs kapellruin” uppmätt och ”planlagd” år 1890 af Reinh. Hausen’.
Omräknat till meter blir måtten ovan ungefär följande: murtjockleken 1,5 m, längden 7,7 m x bredden 6,5 m och höjden 1,8 m. Intressant är uppgiften om avsaknaden av murbruk, och den inhägnade gårdens funktion som gravplats för dem som inte överlevat sjöresan. Reinhold Hausen gjorde en uppmätningsritning på platsen 1890, och kunde i allt bekräfta Sadelins uppgifter. I ruinen kunde man urskilja en enda öppning mot havet i väster.
Kapellruinen på Signildskär, fotografi ur Fagerlund 1929.
I rent oförstånd jämnade en finländsk patrull ruinen med marken hösten 1940, då befästningar från vinterkriget skulle nedmonteras. Matts Dreijer undersökte kapellet arkeologiskt 1948, varefter ruinen rekonstruerades. I samband med utgrävningarna kunde man konstatera att kapellet uppförts över en bergsklyfta i nordnordvästlig-sydsydostlig riktning. Vid en utrensning av klyftan påträffades resterna av två skelettgravar. En odontologisk undersökning av tänderna visade att skeletten tillhörde två äldre män som begravts i klyftan. 14C AMS analys av käkbenet på den ena mannen visade att gravläggningen ägt rum någon gång mellan 1470 och 1655. I klyftan påträffades ett 40-tal mynt, de flesta svenska, varav två från 1200-talet. Det stora flertalet härstammade dock från 1300-talet.
Även om kapellet inte ligger vid Kung Valdemars segelled, är det således medeltida, möjligen från slutet av 1200-talet. En medeltida pilgrimsväg är den sannolika föregångaren till den efterreformatoriska postvägen, som från Signildskär fortsatte till Eckerö och vidare rakt över fasta Åland till Vårdö, Kumlinge och Brändö och över Vattuskiftet till Gustavs i Egentliga Finland.