Kumlinge omnämns i medeltida källor som kapellförsamling till moderkyrkan i Sund. Redan 1478 träder dock Kumlinge fram som en självständig sockenkyrka. Enligt Kort Hartvigssons testamente från 1484 skulle kyrkan, S:ta Anna i Kumlinge, motta donationer. Kyrkan ligger märkligt isolerad mitt på Kumlingelandet, avskild från byn och idag även långt från havsstranden.

 

Kumlinge kyrkas exteriör, från väster.

Kumlinge kyrkas exteriör, från öster

Exteriören

Till skillnad från övriga åländska kyrkor är Kumlinge kyrka inte byggd i rödgranit. I stället består kyrkans exteriör av grova oregelbundna murar i olikfärgade naturstenar. Långhusets båda gavelrösten avslöjar en sekundär förhöjning. Årtalet 1785 är insnidat i ena takskidan mot väster. Södra fasaden visar två förstorade rundvälvda fönsteröppningar som flyttats från sin ursprungliga plats. Båda gavelväggarna genombryts av ett fönster. I östra gaveln är korfönstret spetsbågigt, medan västfönstret kröns av en rundbåge.

Ett torn söderom det rektangulära långhuset kröns av en barockt svällande spira med lökkupol. Nedre delen av tornet, vapenhuset, sluter stumt mot långhuset. Liksom långhuset är det murat i gråsten, utan tydliga förband. Yttertaket i långhus och torn består av tjärade takspån. Klockvåningen är målad i gult med vita ljudöppningar. Mot östra delen av norra långhusväggen ligger en rymlig sakristia. Norrifrån syns spåren av ett igenmurat fönster i långhuset, väster om sakristian.

Planen i Kumlinge kyrka.

Planen

Planlösningen utgörs av en enskeppig kyrka, indelad i tre travéer, med grova murar i långhus och sydtorn. Till det inre mäter långhuset 17,11 x 7,37 m. Vapenhuset mot västra delen av södra långväggen mäter 4,17 x 3,85 m. Sakristian mot norr, med väggar av tunnare konstruktion, bildar till det inre en kvadrat på 6,23 x 6.23 m. Totalt har långhuset fyra fönsteröppningar, två mot söder och en i vardera gavelväggen. Vapenhusets portal är kyrkans enda entré. Sakristian har ett nordfönster. Långhusvinden nås via murtrappan i tornets västvägg.

Interiör mot öster, Kumlinge kyrka.

Interiören

Det välvda kyrkorummet domineras av kalkmålningar, som täcker väggar och valv. Tre ribbvalv i tegel bildar rikt modellerade ringvalv, där ribbornas skärningspunkter i de enskilda valven inringas av fem ringar. Innerväggarna saknar stödjande sköldbågar för valven, som i stället vilar på konsoler i långväggarna och i de inre hörnen. Den inre höjden från golv till valvhjässa mäter 7,42 m.

Högaltaret, uppmurat mot östra korväggen, har en djup träskodd nisch i södra kortändan.Den träskodda altarnischen har blivit utsatt för omfattande analys. Dendrokronologi visade att en av plankorna härstammade från 1320-talet, medan murbruksanalysen visar att altaret flyttats till sin nuvarande plats mot östväggen någon gång efter reformationen, troligen på 1600-talet.

Altarskivan utgörs av en bred kalkstenshäll med ett inristat ringkors. Samma ringkors återkommer i en halvrund kalkstenshäll som bildar trappavsats framför altaret. Ett Mariaskrin från tidig medeltid pryder altaret. I östra korväggen flankeras altaret av två nischer. Norr om altaret står en mindre kalkstensfunt med en trädstam som fundament. Krucifixet hänger högt över kyrkorummet. Predikstolen intill sakristieportalen vid norra långväggen, med en polygonal korg indelad i fält, är prydd med målningar föreställande Salvator Mundi, evangelisterna Mattheus, Lucas, Markus och Johannes, jämte aposteln Petrus. En orgel av fabrikat Wirtanen från 1963 står i kyrkans sydvästra hörn.

Innertaket i vapenhuset är ett tunnvalv slaget i natursten. Valvet har tre träskodda hål för klockremmarna. Den kombinerade funktionen av vapenhus och klocktorn är alltså ursprunglig. En inmurad stenhäll, som skjuter ut ur vapenhusets östvägg, tyder eventuellt på att vapenhuset fungerat som kapell, med ett sidoaltare.

Sakristian har ett plant panelat innertak av trä.

Målningarna

Kalkmålningarna i Kumlinge kyrkas långhus uppvisar två olika skeden, till det första hör invigningskorsen och enstaka hänför sig stilistiskt till slutet av 1400-talet eller ca 1500. Målningarna har varit heltäckande med tre horisontala bildfriser utmed långhusväggarna. De översta två varven fylls av ett rikt bildprogram med scener ur Kristi barndomsevangelium mot söder. På norra långväggen dominerar bildar av passionen och av scener från Na testamentet.

På södra långväggen kan man i berättande bildsviter, arrangerade horisontalt ovanför varandra, följa scener ur Marias liv och ur Kristi barndom. Som inspirationskälla kan man ha haft sidoflyglarna i det nedanbeskrivna  1200-tals Mariaskrin som idag pryder altaret. Den nedersta frisen består av ett enkelt draperiornament. Målningarna på långhusets väggar har skadats i samband med senare överkalkningar och sekundära fönsterförstoringar och -öppningar. Kalkmålningarna framtogs och restaurerades med varsam hand av konservator Veikko Kiljunen 1961. Valven som fylls av änglar och kvinnliga helgon inramade i dekorativa slinger- och schablonornament på valvkapporna, med sicksacklinjer utmed ribborna, har däremot aldrig varit övertäckta. Kalkmålningarna i Kumlinge saknar omedelbara motsvarigheter, det gäller såväl stilen som bildprogrammet.

I en målning föreställande Kristi ansikte, eller Veronikas svetteduk, ovanför ett ursprungligt sydfönster, kan man ana samband med birgittinerkyrkan i Nådendal, där motivet är ständigt återkommande.

Valvens heltäckande kalkmålningar domineras av en sällsamt kvinnlig bildvärld. Förutom aposteln Barholomeus blickar idel kvinnliga helgon ner på betraktaren, bl.a. Sankta Apollonia, med den stora tången med vilken hon drar ut värkande tänder. Den apokalyptiska madonnan bildar par med Maria Magdalena o.s.v. Ribborna framhävs ornamentalt. Slingerornamentiken och shablomtecknade blommor inramar kvinnofigurerna. Bildprogrammet är ovanligt enhetligt. Samma konstnär ansvarar för de flesta kalkmålningarna. Figurerna är målade med raska och breda penseldrag. Det är här frestande att tänka sig att målningarna kan ha tillkommit som en donation, kanske en votivgåva som i tacksamhet skänkte till kyrkan av en kvinna. Detta är en möjlighet, muntligt framförd av Sixten Ringbom.

Altarskåpet

Altaret pryds av ett Mariaskåp, stilistiskt daterat till 1250-talet. Det är sannolikt importerat från Sydskandinavien eller Nordtyskland. Altarprydnadens mittparti, eller corpus, består av ett rektangulärt skåp. Sidoflyglarna kan slutas omkring mittpartiet, så att de treklöverformade krönen passar in i mittskåpets baldakintak. Mittpartiet fylls av en skulptur föreställande Maria med barnet, som under senmedeltiden ersatte den ursprungliga Madonnan med barnet. De genomskurna sidoflyglarna pryds av elegant skurna reliefer föreställande Kristi födelse och barndomshistoria. Stilen är hövisk, typisk för unggotiken.

Från den ursprungliga Madonnaskulpturen påträffades Jesusbarnets krönta huvud i golvfyllningen under predikstolen i samband med arkeologiska utgrävningar 1961.

Krucifixet, som hänger mellan korparti och församlingsdelen, härstammar från början av 1400-talet.

Kyrkans byggnadshistoria

Dopfunt i Kumlinge kyrka.

Inga spår av en äldre träkyrka har påträffats på platsen. Inventarier som kan ha tillhört en föregångare till den nuvarande kyrkan har dock påträffats. Hit hör Mariaskrinet med tillhörande Jesushuvud och den lilla kalkstensfunten, båda på stilistisk grund daterade till 1200-talet. Enligt äldre arkivalier skall det ha funnits ett kloster på Kumlinge. Vid arkeologiska utgrävningar 1961 påträffades resterna efter en äldre byggnad ute på kyrkogården, omedelbart intill kyrkans nordvästra hörn. Innan den gåtfulla ruinen har genomgått dateringsanalys kan man endast spekulera om funktionen.

Murbruksanalys från den ursprungliga, brandskadade, östra gaveln och ytterligare en dendrokronologiskt daterad trästock visar att denna stenkyrka på Kumlinge troligen härstammar från 1300-talet. Interiören har inte genomgått större förändringar. Dock har kyrkans fönster redan tidigt omgrupperats, troligen redan i samband med den sekundära välvningen.

Murbruket i västgaveln ovanför valvnivå ger en datering till ca 1430-talet, medan tegelvalvet är något decennium yngre. Ännu har inte tillräckligt många murbruksprover analyserats från tegelvalven, men å andra sidan ger murbruk, inkapslade träflisor och grässtrån alla överensstämmande dateringar till ca 1440-50, vilket är förvånande tidigt. Murfogar visar att vapenhuset uppförts mot långhusets sydvägg, och preliminär murbruksanalys antyder att vapenhuset, med murtrappan till långhusvalvet, tillhör senmedeltiden. Grova murar i långhus och vapenhus visar att välvningen ingick i de ursprungliga planerna. Till den medeltida kyrkan hörde dessutom en liten sakristia mot sakristieportalen i norr.

Vid medeltidens slut välvdes långhuset i tre travéer, så att ribborna bildade ett stjärnmönster. Ribborna bildar stjärnvalv med fem ringar i ribbornas skärningspunkter. Kyrkan dekorerades med heltäckande kalkmålningar i ett unikt bildprogram. Bland kyrkans medeltida kalkmålningar kan man konstatera två olika skeden. Till det äldre hör sju bevarade invigningskors utmed långhusväggarna, jämte några fragment i korfönstrets båge och kring valvens konsoler.

På 1600-talet, efter reformationen, fick kyrkan ny inredning i enlighet med den nya liturgin. Dit hörde bänkar, predikstol och en läktare utmed västgaveln, där de enskilda fälten pryddes av apostlarnas porträtt. Det var också sannolikt nu som det tidigare fristående altaret flyttades mot korets östvägg.

Under stora ofreden led kyrkan stor skada, då den bl.a. tjänade som stall för de ryska soldaterna. Målningar nedsotades och inventarierna förstördes. Kyrkans båda klockor gick förlorade. Kyrkans silverkärl och penningar förskingrades under flykten i Stockholm. 1767 var det dags att förnya klocktornets träparti. Ansvarig byggmästare var Anders Hartlin, eller Piimänen, som även 1784 uppförde den nya sakristian. Han ansvarade även för förhöjningen av långhusets gavlar och därmed även för kyrkans takläggning med spånor.

Under 1800-talet förstorades samtliga fönster, sydfönstrens placering justerades. På 1870-talet öppnades ett nordfönster, som dock igenmurades vid restaureringen 1961, då kyrkan försågs med centralvärme. På 1960-talet rengjordes också kyrkans kalkmålningar.