Kökars kyrka, exteriör från sydväst.

Exteriör

Kyrkan är uppförd av sten och har relativt låga murar under ett högt tak, täckt med röda spån. Den västra gaveln är hög och delvis spånklädd, medan koret i öster är brutet. Kyrkan har två likadana ingångar, en på västra gaveln och en mitt på södra långväggen. Mot norra långväggen ligger en sakristia i sten. Klockstapeln i trä ligger på västra sidan av kyrkogården, och har extra funktion som sjömärke med elektrisk farledsbelysning monterad på väggen.

Planen.

Planlösningen

Planen bildar ett rektangulärt, tämligen brett långhus, med ett karaktäristiskt trefasigt korparti i öster. Den totala längden utvändigt är ca 23,5 m, och bredden ca 14 m. Kyrkan har varken vapenhus eller förstuga. Den ovannämnda sakristian på kyrkans norra sida mäter utvändigt 7 x 5,5 m, och är försedd med två fönster mot norr.

 

Interiör mot öster.

Interiör

Den enskeppiga interiören är ljus tack vare sex jämnstora fönster; två i koret, två på den södra sidan och två på den norra. Intrycket förstärks ytterligare av att såväl väggar som det inre trätunnvalvet är vita, med enstaka detaljer i ultramarinblått. Predikstolen står mot den norra väggen, medan det i koret finns klockarebänk och biskopsbänk på ömse sidor om altarrundeln. Altartavlan, föreställande Nattvarden, är målad av G.G. Sveidel i Åbo och anskaffad 1803. Mot västra gaveln finns en orgelläktare som byggdes för den första orgeln 1910-11. Den nuvarande orgeln invigdes 1992. Av övriga äldre inventarier märks två votivskepp, varav det ena från 1700-talet, en glasljuskrona samt två mässingskronor.

Kyrkans dopfunt

Kyrkans märkligaste föremål utgörs dock av kuppan till en dopfunt av tidig 1200-talstyp, tillverkad av gotländsk kalksten. Enligt traditionen skall den ha suttit fastmurad i väggen på den medetida kyrka som föregick den nuvarande.

Kökars kyrka från norr, refektoriet och källaren.

Historisk bakgrund

Kyrkplatsen har en lång och bitvis svårtolkad historia, men är kanske mest känd för att här grundades ett av det medeltida Finlands tre franciskanerkonvent. Omfattande utgrävningar på platsen antyder dock något slag av verksamhet redan under1200-talet. Det faktum att namnet Kökar omnämns i det s.k. Danska itineriaret från slutet av samma århundrade, visar att området – och då framförallt Hamnö – redan var en känd hamnplats i anslutning till viktiga farleder.

Utgrävningarna tyder också på att den första stenkyrkan på platsen troligen uppfördes under senare delen av 1300-talet, möjligen ännu tidigare. Pågående ¹⁴C AMS analys av murbruk stöder detta antagande. Kyrkan var enskeppig med ett smalare rektangulärt kor, men hade i övrigt nästan samma dimensioner som den nuvarande. Runt sekelskiftet 1400 tillkom en kraftig byggnadsdel mot den västra gaveln, vilket snarast måste tolkas som ett västtorn. Den medeltida kyrkan hade sju fönster, varav åtminstone korfönstret var försett med glasmosaik i masverk av kalksten. Därtill fanns fem dörröppningar, samt en större öppning mellan torn och långhus. En av öppningarna var en prästdörr som ledde direkt in till koret. Taket var försett med enkupiga taktegel av munk- och nunnetyp. Mindre delar av byggnaden har varit möjliga att undersöka, främst koret och det förmodade tornet, och här har ett flertal gravar påträffats som gett ¹⁴C-dateringar till både 1300- och 1400-tal. Det faktum att den relativt stora kyrkobyggnaden förlades till en liten ö, avskild från Kökars tre huvudöar där den bofasta befolkningen fanns, pekar mot att kyrkan inte enbart var avsedd för kökarbornas behov.

Kökars klosters medeltida sigill.

Franciskanerna etablerade sig troligen på Hamnö redan under 1300-talet, men ett regelrätt konvent tycks ha grundats först vid mitten av 1400-talet, varvid man övertog kyrkobyggnaden. Som bakgrund till etableringen kan man se det strategiska läget invid viktiga farleder, hamnplatsen vid Hamnö med redan långa traditioner, samt inte minst ett mycket omfattande fiske i kökarvattnen. Få detaljer är kända om verksamheten vid Kökars kloster, men att döma av sparsamma dokumentnotiser från 1472 fram till 1526, var det fråga om ett fullvärdigt konvent. Klostrets enkla bostadsbyggnader låg på norra sidan av kyrkan, och omfattande utgrävningar har blottlagt grundmurar till bland annat kök, refektorium, källare och bogårdsmurar. Undersökningarna har också gett ett rikt fyndmaterial, däribland ett stort antal senmedeltida silvermynt, främst svenska brakteatrar men även baltiska mynt.

Men den medeltida verksamheten omfattade inte bara själva klosterområdet. En bit söder om kyrkan har två större byggnadsområden undersökts, med fynd och dateringar från slutet av 1300-talet fram till reformationen. Här har funnits stora träbyggnader på kraftig stengrund, och som alla haft påkostade tak med enkupiga taktegel, tydliga rumsindelningar med eldstäder, samt bitvis golv med omsorgsfullt gjorda stenläggningar. Byggnadernas verkliga funktioner och deras kopplingar till konventet är dock fortfarande något oklara. I övrigt finns på Hamnö rester av åtminstone två hamnanläggningar med enkla kajkonstruktioner, samt i söder grunderna av ett litet sjöfararkapell (beskrivs nedan).

På 1530-talet stängdes klostret i samband med reformationen, och anläggningarna började snabbt förfalla. Hundra år senare var den forna klosterkyrkan en ruin med inrasade valv, och kökarborna förbjöds att fira gudstjänst där inne i fortsättningen. Istället uppfördes 1645 ett litet träkapell ute på kyrkogården. Följande år införskaffades en altartavla föreställande Korsfästelsen, som ännu finns bevarad.
Efter bara ett sekel var även kapellet i dåligt skick. Efter mångåriga diskussioner bestämde sig församlingen slutligen för att uppföra en ny stenkyrka på grunderna till den gamla. Större delar av de kvarstående murarna revs, och med hjälp av två rikskollekter och en stor donation från Stockholms fiskköpareämbete, stod den nya kyrkan färdig år 1784. Ursprungligen hade man tänkt bevara den gamla rektangulära korformen (jfr. Fig. 156), enligt ritning av Anders Hartlin-Piimänen, men efter byte av arkitekt valdes istället ett modernare tresidigt kor. Kyrkan har därefter i stort sett stått oförändrad fram till idag. De enda förändringarna är att en liten sakristia av stock revs 1876 och ersattes med den nuvarande sakristian av sten. Samtidigt revs en liten stockförstuga framför den södra ingången. Invändigt tillkom orgelläktaren 1910-11, och på 1930-talet byttes bänkarna ut.

”Kappelskatan”, medeltida kapellruin på Hamnö

Kapell

På södra delen av Hamnö finns på Kappalskatan lämningar av vad som ansetts vara ett litet sjöfararkapell från medeltiden. Själva byggnaden har varit av trä på kalkslagen stengrund, med dimensionerna 5 x 7 m. I öster har funnits ett korfönster med glasintarsia i blyspröjs. Enstaka bitar av enkupiga taktegel antyder tegeltak. Utanför grunden löper en nästan meterhög bogårdsmur på 19 x 24 m, med tydliga öppningar mot väster, norr och öster, ned mot möjliga hamnlägen. Man har länge antagit att detta kapell – liksom många motsvarande anläggningar i skärgården – kunde kopplas till Itinerarieleden och tidig medeltid. Senare års fynd av glasintarsia och möjliga taktegel pekar dock snarare mot senmedeltid. ¹⁴C AMS-dateringar av murbruket i kapellets sockel tyder till och med på att kapellet uppfördes först kring 1500 e.Kr. Kapellets funktion och dess koppling till den närbelägna klosterkyrkan är därmed ännu olösta frågor.

På norra sidan av den nuvarande kyrkan ligger idag ett modernt kapell. Invändigt finns lämningar av en stenkällare som ingått i klosteranläggningen, den s.k. Klosterkällaren. Källaren grävdes fram 1974, och två år senare byggdes ett stort skyddstak över ruinen. I samband med den första ekumeniska Franciskusfesten på Hamnö 1979 invigdes byggnaden till Franciskuskapellet. Invändigt på norra sidan finns ett altare med altartavla i stenmosaik och på den södra en utställning med fynd, bilder och texter från de senaste årens arkeologiska utgrävningar.

Kenneth Gustavsson har skrivit detta avsnitt om Kökar.