Kyrkan i Hammarland, tillägnad Sankta Katarina av Alexandria, är en av de åländska moderkyrkorna, med Eckerö som underlydande kapellförsamling. Kyrkan uppfördes i tiden intill en liten sjö norr om kyrkan, med utlopp i havet. Kyrkan ligger intill den gamla postrotevägen, som förmodligen är identisk med den medeltida pilgrimsvägen från Finland vidare ut i världen. Socknens största gravfält ”Kjusarn” ligger omedelbart väster om kyrkan, omgivet av välbevarade och pittoreska kyrkstall

Hammarlands kyrka. Exteriör från sydost.

Exteriör

Söderifrån uppvisar kyrkan en avtrappad silhuett där högsta punkten utgörs av ett pyramidkrönt torn som murats mot västra delen av långhusets sydvägg. Sedan följer långhuset, och lägst är det smalare koret mot öster som fogats till långhusets östvägg, den ursprungliga korväggen. Kyrkans exteriör avslöjar således många olika byggnadsskeden, vi ser flera sekundära byggnadsenheter som saknar förband med långhuset. Än en gång utgörs byggnadsmaterialet av utvalda små rapakivi-stenar och fasaderna inramas av hörnkedjor av större granithällar. Förutom ett kortare avsnitt utmed södra muren kan man följa en enkelt avtrappad sockel runt hela långhuset. Fönstren är genomgående stora och grovt upphuggna genom murarna. Långhusets södra fasad uppvisar spår efter många ingrepp. Tydliga murfogar visar att såväl torn som sakristia är sekundärt uppförda. Placeringen av tornet, mot södra långväggen och i flykt med västgaveln, är ovanlig. Även sakristian mot norra långväggen ligger ovanligt långt västerut. Mellan östkor och långhus är inte murfogarna lika tydliga. Mot söder övergår långhuset utan tydlig fog i ett högsmalt grovbyggt murparti, den s.k. “murklacken”, som tvärt avslutas österut. Kyrkan har två entréer, en portal i tornets sydvägg, och portalen i långhusets västgavel.

Planlösningen.

Planen

Planlösningen uppvisar ett enskeppigt rektangulärt långhus (inre mått 16,6 x 8,3 m) indelat i två kvadratiskt välvda travéer, med mellanliggande gördelbåge. Mot långhuset har man uppfört torn, smalare rakt avslutat östkor och sakristia.Tornets placering till söder är ovanlig. Det har placerats mot den ursprungliga huvudportalen i långhusets sydvägg. Någorlunda mitt emot sydportalen ligger sakristieportalen, alltså för åländska förhållanden ovanligt långt mot väster. Därmed ligger även sakristian längre västerut än vanligt. Ytterligare en portal återfinns mitt i västgaveln. Mot söder fylls fogen mellan östkor och långhus av ett grovt murparti, den s.k. ”murklacken”. Den ursprungliga funktionen är gåtfull. Idag rymmer murklacken trappan till predikstolen. Upp till korvinden når man via en smal murtrappa i södra väggen.

Interiör mot väster, och mot öster.

Interiör

Kyrkointeriören är intim och harmonisk. Här syns alla de olika byggnadsskeden som också anades i fasaderna: ett enskeppigt rektangulärt långhus, med sekundärt tillfogat torn, kor och sakristia. Långhuset är uppenbarligen äldst. Det indelas i två kvadratiska valvenheter, med mellanliggande gördelbåge. Eleganta kupolvalv med koncentriskt radade naturstensflisor har gjutits med hjälp av en skålform. Valven vidtar lågt nere på murarna och når vid krönen en betydande höjd. Även den mellanliggande gördelbågen, formad som en svag spetsbåge, var gjuten i natursten. Ändå framhävs den som om den vore av tegel. Den underliggande naturstenskonstruktionen döljs med målad tegelstensimitation. Bågen vilar på enkelt profilerade kalkstenskonsoler. Valven har heltäckande skir slingerornamentik i grönt och rött. Tegelstensimitationen återkommer i inramningarna till två högt sittande igenmurade fönster mot öster. Under dem öppnar sig långhuset mot koret via en låg triumfbåge. Valvet i koret skiljer sig från långhusets valv genom att man här lagt stenarna som kryssvalv med tydliga grater och vinklade hörn. Slingerornamentiken fortsätter in i koret, där den förutom att täcka valvet, även fortsätter ut över väggarna.

Kalkmålning föreställande Judas Thaddeus, detalj.

Väster om korets nordfönster, omedelbart intill ett invigningskors, återfinns kyrkans enda bevarade figuralmålning, den sittande aposteln Judas Thaddeus, med dubbelkors och tillhörande språkband. Han är den enda av de tolv apostlarna som bevarats från en Credo-svit. Breda och höga fönster mot söder och norr kompletteras av grovt upphuggna fönsteröppningar i västgaveln. Två flankerar västportalen och det tredje, asymmetriskt utformat, sitter ovanför portalen i kyrkans mittaxel.

Tornets ovanliga läge beror åtminstone delvis på att det har murats mot den ursprungliga huvudportalen mot söder. På motsvarande sätt kan man förklara sakristians placering mot väst, där den uppförts mot kyrkans nordportal.

Kyrkans byggnadshistoria

I samband med Hammarlands kyrka har man tillsvidare inte stött på rester av en äldre träkyrka på platsen. Den första stenkyrkan uppfördes under andra hälften av 1200-talet. Välvningen fullbordades något senare. Än en gång var det ursprungligen fråga om en salkyrka, med korpartiet inrymt i östra delen av den rektangulära planen. En numera igenmurad prästdörr ledde direkt in till koret från söder. Tegelstensimitationen på gördelbåge och ursprungliga parfönster i koret tillhör detta första byggnadsskede. Exteriören av samma öppningar kan iakttas från korvinden, som två rundbågade och högt sittande fönster med kalkstensinramning inne i de djupa nischerna. Mot väster hade kyrkan endast en ljusöppning, högt sittande och centralt placerad. Det var ett rundfönster i åländsk kalksten, format som ett fyrpass. Södra långväggen genombröts av ett par smala och högt sittande fönsteröppningar. Mot norr var kyrkan fönsterlös.

Tornet uppfördes i början av 1300-talet. Orsaken till att man valde att bygga tornet framför huvudportalen mot söder kan ha varit dåliga grundförhållanden framför västgaveln. Eventuellt kunde man också på så sätt undvika att täcka in en murgrav i kyrkans västvägg, som antyds i senare källor. Flagande stenar uppe på långhusvinden vittnar om att kyrkan brunnit häftigt. Efter branden förnyades långhusets takstolar på 1440-talet. Det separata låga koret hade man påbörjat redan på 1430-talet. Korets tak-konstruktion fullbordades på 1460-talet, efter att man reparerat skadorna efter branden i långhuset. Sakristian härstammar från medeltidens slutskede.

Tornets bottenvåning hade dubbelfunktion. Det tjänade både som vapenhus och kapell med ett stort stenaltare tillägnat St. Olof. Långhuset utvidgades i början av 1400-talet med ett nytt kor, smalare än långhuset och med rakt sluten vägg mot öster. Under detta byggnadsskede inträffade dock en förödande brand på långhusvinden. Om detta vittnar flagande natursten ovanför valven. Indirekt dateras branden av dendrokronologisk analys på nya takstolar som på 1440-talet ersatte dem som brunnit. P.g.a. branden fullbordades korets vattentak först i slutet av 1460-talet.

Efter att koret tillfogats vid mitten av 1400-talet bemålades såväl långhus som kor med heltäckande slingerornamentik. Den medeltida triumfbågen mellan långhus och kor hade en annan utformning än den har idag. Den var rundbågig och betydligt smalare. Mitt i öppningen hängde kyrkans krucifix från ca 1440.

Rekonstruktion av Hammarlands altarskåp, Åsa Ringbom.

Altarskåpet är idag förstört och skulpturerna är spridda på olika håll. Ändå kan det med stor säkerhet rekonstrueras: Det långsträckta altarskåpet prydde altaret i det nya koret. I mittpartiet dominerade Nådafadern, den tronande och krönta Gud Fader som i sina armar håller den från korset nedtagne Kristus. I corpus flankerades Nådafadern av Maria och Sankta Anna, aposteln Petrus och evangelisten Johannes, vänstra sidoflygeln fylldes av Heliga Birgitta, Sankt Henrik och Sankta Barbara. I högra sidoflygen följer Sankta Katarina av Alexandria, Sankt Laurentius och Sankt Erik. Altarskåpet beställdes för kyrkans räkning i norra Tyskland ca 1440.

Efterreformatorisk tid

Efter reformationen lämnades kyrkan vind för våg. Hårresande skildringar har överlevat om hur vapenhuset nyttjades som benhus, rymmande flera hundra huvudskallar. Tornhuven förnyades på 1600-talet, dock så att man bibehöll den medeltida pyramidala formen. Portalen genom västgaveln upphöggs i början av 1700-talet. Större ingrepp inträffade inte i arkitekturen förrän under första hälften av 1800-talet när man förstorade existerande fönster, samtidigt som man bröt upp nya fönster mot norr och i västgaveln. Då förstorade man också triumfbågen mot koret.

Arkeologisk utgrävning under ledning av arkitekten Alarik Tavaststjerna inleddes redan 1913. I samband med utgrävningen renoverades kyrkan och de medeltida kalkmålningarna frampreparerades. Ytterligare en omfattande renovering och rengöring inträffade 1960, då de gamla ribbugnarna av järn ersattes av ett nytt varmluftssystem, som några år senare fick ge vika för centralvärme. Hösten 1987 genomgick kyrkointeriören återigen en välbehövlig upputsning.

Inventarier

En s.k. paradisfunt av åländsk ordovicisk kalksten, från senare hälften av 1200-talet.

Den fragmentariskt bevarade biskopsstolen, som är uppställd vid norra korväggen, tillkom 1650. Målningen i frontspegeln föreställer översteprästen Aron, bror till Moses, och gammaltestamentlig föregångare till biskopsämbetet.

Hammarlands kyrkas krucifix såldes 1888 till Åbo Stads Historiska Museum, där det numera hänger i det s.k. Nunnekapellet. Ursprungligen fyllde det kyrkans triumfbåge, nedtill fästat i en tvärbjälke. Stilistiskt kan krucifixet hänföras till 1400-talets början.