Föglö kyrka, troligen tillägnad Maria Magdalena, ligger vid Kyrksundet. “Fyghelde” nämns i raden av hamnar mellan Linaboete (Lemböte) och Thiyckekarl (Kökar) i det s.k. Danska itinerariet, nedtecknat någon gång vid mitten av 1200-talet. Under Föglö moderkyrka lyder idag kapellförsamlingarna i Sottunga och Kökar. Men så har det inte alltid varit, under medeltiden var Sottunga kyrkans enda kapell. Den rymliga kyrkogården, med välbevarade stigluckor, omges av en mäktig stenmur, där man alltjämt kan se bomärken markerande den gård som levererat stenen. Kyrkan är ännu inte publicerad, nedtill presenteras det rådande forskningsläget. Den nuvarande kyrkan är resultatet av en radikal ombyggnad 1859-61, enligt ritningar signerade 1857 av den kände åboarkitekten Georg Theodor Policron Chiewitz.

 

Exteriör från väster.

Exteriör

Till exteriören skiljer sig kyrkan radikalt från övriga åländska moderkyrkor. I stället för utvalda stenar av röd granit, rapakivi, ser vi här stora grå granitblock med grova borrhål från brytningen, en teknik tekniskt främmande för medeltiden. Ett smalt västtorn i rödgranit, med stora tegelinramade fönsteröppningar, ansluter sig till en överdimensionerad byggnadskropp utformad som ett likarmat kors. Stilen är nygotisk. Fönster och dörröppningar kantas av tegelsten. I västra korsarmen, intill tornet, syns resterna av en annan kyrka, en kyrka uppförd i rödgranit. Från söder anas spåren av ett nedrivet vapenhus. Alla korsarmar genombryts av stora dubbelfönster med dekorativ snedrutig spröjsning upptill. Södra portalen är inbyggd i en extra utbyggnad av tegel framför den södra korsarmen, medan en polygonal utbyggnad mot öster utgör sakristia. En dekorativt lövsågad taklist löper runt alla korsarmar. Tillsammans med portalen vid södra korsarmen bildar tornets västportal kyrkans huvudentré. Direkt in till sakristian leder en smal dörr mot söder.

Planritning.

Planen

Planlösningen i Föglö kyrka har formen av ett likarmat kors, med koret inrymt i östra korsarmen. I en förlängning av koret ligger en smalare och lägre sakristia, tresidigt avfasad mot öster. Ett torn i väster ansluter sig till kyrkans västra korsarm.  Kyrkan har två entréer. Huvudportalen sitter centralt i tornets västvägg, och en ingång mot kyrkogården återfinns i en liten utbyggnad i södra korsarmens gavel.

Interiör mot öster.

Interiör

Den osmyckade och ljusa interiören, med högt vitt kryssvalv i korsmitt och lite lägre kryssvalv i korsarmarna, och högaltaret i öster långt framskjutet mot korsmitten gör ett svalt avskalat intryck. Koret i östra tvärarmen ligger på en högre golvnivå några trappsteg upp. Färgsättningen är återhållsam med vitkalkade väggar och valv och en golvbeläggning av öländsk plansten. Här finns det ingenting i arkitekturen som erinrar om den medeltida kyrkan. Tvärtom, den fasta inredningen är radikalt modern, med altare, läspulpet och altarkrans i asketisk utformning från 1968. Bänkarna, som också då förnyades, är strukna i en mörk blågrön färgton. Ansvarig arkitekt är Erik Kråkström. Altarbordet pryds av ett medeltida relikvariekors i silver, som stilistiskt tillhör början eller mitten av 1300-talet, infattat i ett skyddande fodral av plexiglas.

Byggnadshistoria

Den äldre kyrkans utseende är välkänt. Dels föreligger kyrkans gamla sigill, som återger sydfasaden, dels framgår planen och sydfasaden av oförverkligade förändringsritningar uppgjorda av Per Johan Gylich på 1840-talet.

Förändringsritning från 1840-talet.

Därtill kommer ytterligare dokumentation i samband med arkeologiska utgrävningar 1966. Föglö kyrka bestod ursprungligen av ett enskeppigt långhus, med ett smalare rakt slutet kor i öster. Mot östra delen av norra långväggen stod en sakristia, medan ett ovanligt rymligt vapenhus hade uppförts mot huvudentrén i södra långväggens västra parti. Två parkopplade fönsterfungerade som ljusintag mot söder.

 

Kyrkans sigill från början av 1800-talet.

Långhuset utgjorde kyrkans äldsta parti, sannolikt från 1300-talet. Sakristia, vapenhus och västtorn tillfogades senare. Gåtfullt är det smalare koret, där myntfynd från 1300-talet antyder att det tillhör samma byggnadsskede som långhuset. Enligt utgrävningsberättelsen avvek dock koret från långhuset längdaxel och låg onaturligt snett vinklat mot nordost. Matts Dreijers förklaring att en bergsklippa på norra sidan låg hindrande i vägen förefaller märklig. Varken visitationer eller byggnadsgranskningar, alltifrån 1600-talet fram till den stora ombyggnaden, anger att koret på något sätt skulle ha varit avvikande, medan man noggrant relaterar problem med sakristians väggar. Snarare kan man tänka sig att korets väggar hade rubbats i samband med ombyggnaderna på 1850-60-talen.  Kyrkan uppvisade typiskt åländska drag, den var uppförd i rapakivi med kalkstensinramade fönster och dörröppningar. En prästdörr öppnades direkt till det smala koret. Långhuset var indelat i två kryssvalv av tegel. De sekundära valven vilade på grova murpelare utmed långväggarna.

 

Grunden till det medeltida altaret.

I koret påträffades resterna av det medeltida altaret, murat tätt intill korets östra vägg. I samband med kyrkans utvidgning på 1850-talet nivellerades altaret till en höjd på ca 75 cm ovanför orörd mark. Altarets ursprungliga storlek uppskattade Dreijer till ca 150 cm x 110 cm. Inklusive altartavlan beräknades det ha nått 76 cm över golvnivå.  En klump murbruk som tagits tillvara under utgrävningarna, gav vid ¹⁴C AMS-analys en datering till början av 1400-talet.

Relikkors i silver.

Vid utgrävningen påträffades en omsorgsfullt murad nisch lågt nere i altaret, mot östra korväggen. Tegelstenar, murade i tre varv, kantade kaviteten (18 x 18 cm, 20 cm djup). Den täcktes av ett par flata sandstenshällar. Nischen hade fungerat som relikgömma. I en springa under relikgömman påträffades ett utsökt relikkors i silver. Ursprungligen hade det lagts i ett litet träskrin med metallbeslag. Det lilla relikkorset i silver pryder numera högaltaret. Kristusfiguren på korsets framsida uppvisar motstridiga drag. Dels tyder det uppfläkta ländklädet på 1300-tal, dels benställningen på början av 1400-talet. När relikkorset påträffades innehöll det alltjämt den ursprungliga reliken, två små benflisor som enligt inskriften på en bifogad pergamentlapp skulle ha tillhört Maria Magdalena. Vid utgrävningarna påträffades vidare fragment av glasmålningar. Bland övriga medeltida inventarier nämns ett altarskåp och ett krucifix.

Under stora ofreden 1714-1721 blev kyrkan ”af fienden jämmerligen häriad och totaliter afbränd”. Omfattande reparationer väntade murar, valv och yttertak, fönster och dörrar. Också övre partiet av kyrktornet jämte klockställningen byggdes om.

Enligt en inventarielängd från 1838 mätte kyrkan 53 alnar (drygt 31 m) i längd och 15 ¾ alnar (ca 9,3m) i bredd. Höjden till takbandet var 9 alnar (5,3m). Golvet i långhus och kor var belagt med fyrkantig ”gotländsk plansten”. Av kyrkans sex fönster fanns tre i långhuset, d.v.s. de två kopplade fönstren i södra väggen (utvidgade neråt 1839) och ett i norra långväggen. Två fönsteröppningar tillhörde koret, medan ett fönster mot söder bildade ljusintag i tornets bottenvåning. Kyrkans två läktare fyllde västra delen av långhuset, mansläktaren mot västra kortväggen och kvinnoläktaren mot norr. Korets östvägg täcktes av en altartavla från 1759, målad av Jonas Bergman. Motivet var Nattvarden och Kristi lidande i Getsemane. Väggar, tak, valv, fönsterkarmar, dörrar, läktare och bänkar var bemålade, däremot ännu inte fönsterbågarna. Sakristian mätte 7 x 6 3/3 alnar, (ca4,1 x 4 m). Den var 4 ¼ alnar (2,5 m) hög, hade brädgolv och tt fönster mot öster. Eldstad saknades. Den enda passagen till långhusvinden utgjordes av en öppning från sakristian, Utvändigt var kyrkan väl putsad, spåntaket nytjärat och väl underhållet. Efter ett inbrott i sakristian 1838 började sockenstämman diskutera olika alternativ. Antingen skulle kyrkan utvidgas eller ersättas med en helt ny byggnad. Församlingen ställde sig oförstående till byggplanerna, som påskyndades av kyrkoherden Matthias Forsberg. Kyrkan var alltså i gott skick när man 1841 började planer en utvidgning. Vid större högtider upplevdes den dock som ”mindre rumsrik”.

1847 levererade länsarkitekten i Åbo, Pehr Johan Gylich sitt ovannämnda ritningsförslag enligt vilket kyrkan skulle förlängas österut. Kejsaren Nikolai I beviljade församlingen 12 års respit för nybygget och vid det laget förelåg redan Chiewitz’ förslag. Resultatet blev en drastisk ombyggnad där det medeltida långhuset, inklusive kor, sakristia och vapenhus, till stora delar raserades för att 1861 ge vika för en ny, och för åländska förhållanden främmande kyrkoarkitektur.

Drygt 100 år senare, 1966-67 utgrävdes kyrkan arkeologiskt. Resultatet var ovanligt givande. Förutom det spektakulära relikkorset och den medeltida altargrunden påträffades 53 medeltida mynt, av dem 17 från 1300-talet. De äldsta mynten låg utspridda över hela koret och långhuset, flera av dem i eller omedelbart intill det medeltida altaret., tillsammans med starkt brandskadade glasmålningsfragment. Bland rasmassorna från rivningen av den gamla kyrkan påträffades rikligt med puts från valven. Fragment med rödmålad puts visar att kyrkan varit försett med kalkmålningar. Efter avslutade utgrävningar genomgick kyrkan en grundlig restaurering under ledning av arkitekt Erik Kråkström. Det medeltida altaret jämte grundmurarna täcktes med betong vilket förhindrar kompletterande undersökningar. 1968 kunde Föglö kyrka återinvigas.

 

Inventarier:

Förutom det unika korsformade silverrelikvariet, har kyrkan från medeltiden en bevarad lillklocka, från 1400-talet, med bevarade mästarmärken från Stockholm. Den hänger alltjämt i tornet.

En äldre altartavla föreställande Nattvarden, av målarmästaren Jonas Bergman 1759, hänger på södra tvärväggen, ovanför sydportalen.

Altartavlan, även den föreställande Nattvarden, av hovmålaren R.W. Ekman 1861, har efter senaste renovering placerats på den västra tvärväggen.

Orgeln, placerad längst fram i kyrkan, bakom högaltaret, byggdes 1970 av Kangasala orgelfabrik. Den äldre orgelfasaden från 1864 pryder dock alltjämt den nya orgeln.

Ett modernt träkrucifix hänger i det inre nordöstra hörnet intill läspulpeten. Det är snidat av konstnären Dick Häggblom, och skänktes 1986 till kyrkan.