Finströms socken ligger centralt på huvudön, omgiven av Jomala, Hammarland, Geta och Saltvik. Socknen är genomskuren av olika vattenleder, med en lång kustremsa mot Färjsundet och Ödkarbyviken i öster. St. Mikaels kyrka i Finström är den enda av de åländska moderkyrkorna som inte ligger omedelbart intill socknens största järnålders gravfältI stället ligger den gåtfullt inbäddad i djupa jordvallar mot norr och nordost. Till en början, då Kyrkträsket ännu kunde nås från Lumparn via sunden i Ämnäs, låg kyrkan vid en inre havsvik med skyddad hamn.

Exteriören

Finströms kyrka. Exteriör från söder.

Finströms kyrka är den bäst bevarade medeltida byggnaden i Finland. Det gäller såväl exteriör som interiör. Kyrkan är ännu inte fullständigt undersökt och frågetecknen är alltjämt många. Långhuset har en rektangulär planlösning och den är uppförd i rapakivi, men i övrigt avviker den från andra åländska kyrkor. Här saknas den vanliga enkelt avtrappade sockeln och den separata prästdörren söderifrån in till koret. Inte heller är murningstekniken densamma. I stället för utvalda småstenar inramade av hörnkedjor, kan man i nordfasaden iaktta ett tydligt mönster med regelbundna murskift där ett par varv större stenar alternerar med smala horisontalt radade granithällar. Söderut vänds fyra lika stora fönster, regelbundet grupperade kring vapenhuset, mitt i fasaden. Ett högt korfönster dominerar östra gaveln. Norrut saknas fönsteröppningar. Exteriören präglas av en brant takvinkel och av den spetsiga tornspiran omgiven av fyra mindre hörntureller. Vid uppförandet av tornet har man valt en ovanlig lösning. I stället för att, som vanligt på Åland, uppföra tornet som en separat byggnadsenhet framför kyrkans västgavel, vilar tornet denna gång på långhusets västra parti.

 

Exteriör från norr.

Finströms kyrka är en av de få kyrkorna i hela Finland där den fönsterlösa nordfasaden bevarats intakt. Den avslöjar ett regelbundet mönster där större stenar varvas med skift av låga rektangulära stenar. De horisontala skiften avbryts av sakristian. Sakristians nordgavel antyder en sekundär förhöjning.

Planritning.

Planlösning

Kyrkan har en nästan korsformig plan med sakristia och vapenhus placerade nästan axialt mitt emot varandra, mot norra respektive södra långhusväggen. Grövre murpelare under tornet visar att tornet redan ingick i välvningsplanerna. Koret avgränsas av en mäktig triumfbåge. Murfogar visar tydligt att vapenhuset är yngre än långhuset, men när det gäller sakristian är byggnadsordningen inte så klar. Här finns motstridiga tecken som kan tolkas i båda riktningarna. Det rektangulära långhuset hör till de största på Åland med en inre golvyta på 283,5 kvadratmeter (yttre mått 28,9 x 14,4 m). Vapenhusportalen är samtidigt kyrkans huvudportal. Kyrkans andra portal sitter mitt i västgaveln.

 

Interiören

Finström. Interiör mot öster.

Finström. Interiör mot väster.

Avsaknaden av fönster mot norr, välbevarade heltäckande kalkmålningar och den ovanliga välvningen bidrar till interiörens varma och innerliga atmosfär. Vid byggnadsförändringar under 1800-talet inskränkte man sig till att utvidga existerande fönster. Ett rikt målningsprogram på väggar och valv har med varsam hand frampreparerats under täckande lager av kalkputs, och antalet bevarade medeltida träskulpturer är ovanligt stort. Här återfinns ett medeltida sidoaltare, liksom också en tidigt medeltida gravhäll, av kalksten och trapetsoid till formen. Valven i Finströms kyrka saknar motsvarighet. De är grovt gjutna i gråsten i fyra valvenheter, och de indelar långhuset så att ett brett sidoskepp flankeras av smala gallerier. Mittskeppsvalvet sträcker sig som ett längsgående tunnvalv utmed kyrkans mittaxel, flankerat av tvärställda tunnvalv. Dessa tunnvalv, ursprungligen isolerade från varandra, förenades genom sekundärt upphuggna öppningar till smala sidopassager. På så sätt bildades de grova fristående fyrkantiga murpelare som tar emot vikten från tunga gördelbågar. Anslutningen mellan gördelbågarna och murpelarna är valhänt utförd. Fyra rundbågade nischer i den mäktiga triumfbågen, två av dem vända in mot koret, och två mot väster, kan ha inneburit en koncentration av sidoaltaren. Spetsbågen under tornet utgör en del av tornets sekundära stödkonstruktion, som delvis dolde existerande målningar på väggar och murpelare.

Med svagt upphöjda reliefartade ribbor har man eftersträvat illusionen av stjärnformade ribbvalv. Under putsen på ribborna har man ställvis kunnat konstatera tegel. Ribborna är rent dekorativa utan bärande funktion. I stället för ett bilda ett strukturellt sammanhang kan ribborna sluta i tomma intet mitt ute på kapporna, det händer också att de genombryts av skvallerhål.

Detalj av korvalvet.

I den breda triumfbågen mellan långhus och kor och inne i koret är välvningen annorlunda. Den är slätare och jämnare till utförandet, och korets ribbor, som saknar reliefartad upphöjning, är här illusionistiskt målade direkt på den släta putsytan. Treklöverornamentiken slingrar sig följsamt ut över valvet.

Kyrkans historia

När området utanför kyrkans västportal 1949 utgrävdes, påträffades en enhetlig grupp tidigt medeltida gravar.  De döda hade lagts i kistor av stenhällar, delvis med benen in under den nuvarande västmuren.

Mursprickan utmed kyrkans långväggar, dokumenterad 1950.

Rapporter uppgjorda i samband med arkeologiska undersökningar år 1950 nämner en längsgående murspricka som löper ca 70 cm innanför inre murlivet utmed södra och norra långhusväggen. Mursprickan tolkades då av både arkeologen Matts Dreijer och ansvarige byggmästaren Hugo Eriksson som tecken på att de äldsta stenväggarna skulle ha uppburit en ”lättare överbyggnad av trä”, d.v.s. att långhuset skulle ha varit täckt av öppna takstolar eller av ett trävalv. Man menade att murarna från första stenkyrkan alltjämt ingår i innerväggarna till den ombyggda kyrkan, att de mätte ca 70 cm i tjocklek och nådde upp till en höjd på c 3,20 m. Murarna skulle först i samband med den sekundära välvningen till det yttre ha breddats med 90 cm, så att de nådde en tjocklek på 1,60 m. Dessa iakttagelser har dessvärre inte kunnat bekräftas, men ifall det stämmer skulle de ursprungliga murarna sammanfalla med en målad pricklinje som kan följas runt hela kyrkointeriören, utom i koret.

Utgrävningsritning av Finströms kyrka.

Vid arkeologiska utgrävningar 1969-70 påträffades stengrunden till en mindre kyrka (ca 14 x 8m) inne i kyrkan. Bevarade träskulpturer föreställande Sankt Mikael och ett människohuvud, jämte enstaka myntfynd hänvisar träkyrkan till 1100-talet. Av allt att döma tillhörde de ovanbeskrivna gravarna träkyrkan.

Denna gång är det snarare arkeologiska artefakter och historiska källor än naturvetenskap som tyder på att en första stenkyrka i Finström, utan valv och med en lägre sakristia, uppfördes ungefär samtidigt som övriga moderkyrkor i landskapet, i slutet av 1200-talet. Till detta hör att man inne i stensakristian påträffade en stor myntskatt, nedlagd någon gång på 1280-talet. Det är här viktigt att notera att nedre delen av sakristian är murad i förband med långhusets nordvägg, och att myntskatten därmed tillhör den första stenkyrkan. Tyvärr förstod man inte att ta murbruksprover vare sig från grunden i långhus eller i sakristia i samband med utgrävningen 1969-70. Idag är det betydligt svårare att komma åt ursprungligt murbruk, eftersom golvarealen efter utgrävningen täcktes av ett kompakt betongtäcke. Golvets stenplattor lades på detta betongtäcke. Inne i kyrkan påträffades enstaka mynt från 1200-talet, medan det stora flertalet hänförde sig till 1300-talet och 1400-talet. Den första stenkyrkans utseende och storlek är oviss. Fragment av kalkstensspröjsar och glasmålningar har påträffats i samband med utgrävningarna.

Under 1300-talet skulle Finströms kyrka stärka sin ställning i landskapet. Den var en av de ”regala” kyrkorna. Handlingskraftiga kyrkoherdar med det bästa kyrkopolitiska kontaktnät sörjde för detta. Den första kyrkoherden i Finström som omnämns är Sigurd av Finnaström, (ca 1328-1342), kanik i Åbo Domkapitel, biskopars och ärkebiskopars förtrogne. Han representerar landskapet i korrespondensen angående sältiondet år 1335-6. Där fattades ett viktigt beslut att de medel som influtit från sältiondet (en lokalt anpassad typ av skatt) och som tidigare hade använts till att sockenkyrkornas byggnadsfond på Åland, numera skulle dirigeras till kyrkoherdarna för att underlätta deras kosthåll.  Källan om sältiondet är ett av de viktigaste indicierna för att en stenkyrka vid det laget även hade uppförts i Finström, och att den betraktades som relativt färdig. Inga nya byggnadsplaner var för tillfället aktuella. Troligen var det också Sigurd av Finnaström som till sin kyrka på 1320-talet anskaffade en liturgisk sångbok, ett seqventionarium, från Paris. Härefter framstår Finströms kyrka som den främsta förespråkaren för det dominikanska på Åland. På 1300-talet nämns flera kyrkoherdar från Finström. 1352 stadgar kung Magnus Ladulås att vissa socknar inom Åbo stift, däribland Finström, skulle vara regala. Exakt vad detta betyder är inte klarlagt, men ungefär samtidigt övergick Grelsby gård, några kilometer söder om kyrkan, i kung Magnus ägo. Den gången berodde ägobytet på att den förre ägaren sålunda sonade ett begånget dråp. Hädanefter omtalas Grelsby gård som kungsgård. Enligt uppgift från 1375 skall avkastningen och inkomsten från kyrkoherdeämbetet i Finström inte ha överskridit 18 floriner guld årligen.

”Laus Erumpat ex affectu”.

Någon gång ca 1320 beställdes från Paris ett ”sekventionarium” en samling liturgiska noterade utfyllnadstexter till kyrkan i Finström. Bland totalt 17 mer eller mindre välbevarade sekvenser fanns endast en intakt, ”Laus Erumpat ex affectu” tillägnad kyrkans skyddshelgon Mikael. I övrigt var texterna i samlingen huvudsakligen dominikanska.

Vid mitten av 1400-talet inleddes en radikal byggnadsverksamhet vid kyrkan. Dendrokronologisk analys visar att den berört alla byggnadsenheter, och att den inträffat under en intensiv och dynamisk byggnadsperiod som sträckte sig från 1440-talet till 1467. Dateringen av de övre partierna i långhuset, både i exteriören och interiören, har kunnat bekräftas av ¹⁴C AMS-analys av murbruk. Trots ovan citerade spekulationer, vet vi inte hur mycket som alltjämt återstår av den ursprungliga stenkyrkan efter ombyggnaden, men av allt att döma blev den senmedeltida förnyelsen av kyrkan mycket omfattande. Med fönstrens anpassning till de nya valven förändrades även fasaderna.

Det stora förändringsprogrammet inleddes med en förhöjning av sakristian på 1440-talet. Välvningen av långhuset inträffade ca 1450, vapenhuset uppfördes mot sydportalen några år därpå, och som ett sista steg i kampanjen restes västtornet 1467 över den västligaste valvenheten i mittskeppet. Den kännspaka spiran från tornet i Finström, som med sina fyra omgivande hörnturellerna återspeglade Domkyrkan i Åbo, inspirerade i sin tur till efterföljd i Sund.

Det medeltida högaltaret var större och “orijmligare” än vad det är idag. Det stod fritt från östra korväggen. Finström är en av de få kyrkor där man alltjämt kan se spåren av en medeltida ambo. Den nuvarande predikstolens trappa genom triumfbågen tillhör den ursprungliga konstruktionen. I södra sidoskeppet, framför triumfbågen, står ett av kyrkans medeltida sidoaltare intakt. Det norra sidoaltaret, tillägnat Maria, har däremot gått förlorat.

Kalkmålningarna

 

Bland väggmålningarna på östra korväggen kan man urskilja flera olika skeden. Till det äldsta hör korets invigningskors, med koncentriska ringar inristade i den våta putsytan. Under östra korväggens södra invigningskors syns ett svagt tecknat Kristusansikte, även det med inristade konturer.

Efter ombyggnaden vid mitten av 1400-talet försågs kyrkan med heltäckande kalkmålningar. Trots att tidsskillnaderna måste vara obetydliga, kan man ana flera olika mästare. De förnämsta målningarna återfinns på östra korväggen, framförallt i sviten med kyrkofäderna, Sankta Anna högst uppe mot norr och Yttersta Domen mot söder. Samma mästare har också målat också “Maria in Sole”, den tronande Madonnan kringstrålad av solen och sittande på månskäran, ovanför det ursprungliga Mariaaltaret i norr.

Kalkmålningen föreställande Sankt Mikael dödande draken, är ett porträtt av Mikaelsskulpturen intill sakristians dörr. Både kalkmålning och skulptur tillhör mitten av 1400-talet.

Iögonenfallande är Credo-sviten, där enskilda apostlar med sina språkband från olika delar av trosbekännelsen har målats på murpelarnas ytor mot mittskeppet. Serien börjar med Petrus söder om högaltaret och avslutas med Mathias norr om samma altare. Många apostlar från sviten har dolts och skadats av senare ingrepp i kyrkan. Enskilda helgonfigurer, som Mikael, Göran, Henrik,  Gertrud, Katarina av Alexandria, och Birgitta pryder övriga väggytor.

Det dominikanska helgonet Petrus Martyr förekommer en enda gång i den finländska medeltida konsten, vilket är anmärkningsvärt då hela Åbo stift följde den dominikanske ordningen. Tillsammans med sekvenserna och med Ingrid av Skänninge i altarskåpet framhäver Petrus Martyr den dominikanske prägeln i Finströms kyrka.

En grå dubbelprickad linje som kan följas runt hela kyrkan, frånsett koret, markerar gränsen mellan väggar och valv. Valvet har målats i den s.k. primitiva västfinska stilen, av en annan mästare. Himlavalvets stjärnor, Orions bälte och Sjustjärnan, symboliserar här den gamla och den nya lagen enligt Jobs bok.

Slingerornamentiken i sakristians valv.

Vid mitten av 1400-talet målades sakristians kryssvalv med samma slingerornamentik som långhusvalven i Hammarlands kyrka.

Skulpturerna

Detalj av leende Mikael, skulptur av baltisk ek, dendrokronologiskt daterad till ca 1180.

”Jätten Finn” i åländsk furu, ca 1180. Sekundärt inmurad i tornvalvet

Ett stort antal av kyrkans medeltida träskulpturer finns alltjämt kvar. Två av dem härstammar från slutet av 1100-talet, den leende Sankt Mikael och den s.k. Jätten Finn inmurad i tornvalvet. Övriga skulpturer anskaffades först efter den stora ombyggnaden av stenkyrkan på 1400-talet.

Kyrkans krucifix, stilistiskt daterat till ca 1430, hänger alltjämt i triumfbågen.

Till nyinvigningen ca 1450 beställdes en ny Sankt Mikael, intill sakristians dörr. Han är inramad av ett samtida skrin i åländsk furu.

Helige Antonius, skulptur i ek från Nordtyskland.

Antonius, dendrokronologiskt daterad till 1450-talet, är undangömd placerad längst inne mot väster i södra sidogalleriet. Det inramande skrinet, av åländsk furu, är av samma ålder. Notera här att helgonet har dubbel inramning. Det yttre, högre skrinet, även det av åländsk furu och daterat till 1220-talet, har ursprungligen tillhört kyrkans romanska skulptur föreställande Sankt Mikael. Mikaels skrin, något yngre än själva skulpturen, är idag följaktligen felplacerat.

Det välbevarade altarskåpet från ca 1460. I corpus (mittpartiet) Pieta omgivet av Sankt Mikael och Sankt Göran. Vänstra flygeln: Sankt Henrik, Sankta Ingrid av Skänninge. Högra flygeln: Heliga Birgitta och Sankt Sigfrid av Växjö.

Sankt Göran och draken, ca 1490.

Som en trogen kopia av ryttarstatyn av Sankt Göran, i Storkyrkan i Stockholm, invigd 1489, utfördes en Sankt Görans grupp i Finströms kyrka. Bottenplattan är dock äldre, dendrokronologiskt daterad till mitten av 1400-talet. Framför ryttargruppen, numera placerad i rundbågsnischen norr om triumbågen, knäböjer prinsessan, med ryggen vänd mot hjältehelgonet. Numera är gruppen placerad ovanför det ursprungliga Mariaaltaret på triumfväggens norra sida. I södra sidoskeppet, på det medeltida sidoaltaret, står Kristus som smärtoman, demonstrativt framhävande sitt lidande. Inne i sakristian förvaras en skulptur av hög konstnärlig kvalitet, föreställande Sveriges nationalhelgon, Sankt Erik.

Anledningen till den stora ombyggnaden av kyrkan vid mitten av 1400-talet är okänd. Men det är uppenbart att Finström under 1400-talet ytterligare befäste sin nära relation till Åbo Domkyrka. Domprosten Olavus Magnis vapen på östra korväggen visar detta. Detsamma gör tornets hörntureller, som till sin utformning har inspirerats av kyrktornet i Åbo. Ikonografiska paralleller utgör vidare Sankt Henrik, Åbo domens patronatshelgon, som återfinns i Finström både som kalkmålning och som skulptur i altarskåpet. Träskulpturen föreställande Helige Antonius i Finström är en trogen kopia av en liknande skulptur i Åbo Domkyrka o.s.v. Samtidigt förstärks det dominikanska i kyrkans bildspråk.

Medeltida ljuskrona av järn

Efterreformatorisk tid

Efter reformationen skedde endast små arkitektoniska förändringar. Underhållet av träskulpturerna fortsatte oavbrutet. Kontraktsprosten Boetius Murenius förordade att kyrkans skulpturer skulle uppstofferas och placeras i enlighet med kyrkoherdens önskan. För att valven skulle klara tyngden av tornet blev en spetsbågig underliggande stödkonstruktion nödvändig. Sannolikt uppfördes den under 1500-talet. Innerväggarna vitkalkades för första gången på 1660-talet. Under 1600-talet ersattes det medeltida altaret av ett nytt som murades mot korets östvägg.

Doptavla, sammanställd av äldre skulpturer på 1600-talet.

Bland 1600-tals inredningen i Finströms kyrka finns en raritet – en doptavla komponerad av äldre träskulpturer, från minst två olika altarskåp. Moderskapet framhävs. Doptavlan i Finström förefaller unik. Mig veterligen saknas uppgifter om motsvarigheter, där man under efterreformatorisk tid framställt ett liturgiskt föremål i form av ett collage med medeltida komponenter. Pietán i mittpartiet omges till höger av ett kvinnligt helgon, vanligen identifierad som Sankta Gertrud, och till vänster av Annasjälvtredje. Dendrokronologisk analys av bakgrundsbräderna ger en datering till mitten av 1600-talet. Pikturen i den numera nästan oläsliga bakgrundstexten avslöjar att det är ett verk av Mårten Johanssons.

Nu anskaffades också predikstol och bänkinredning, småningom blev även läktare nödvändiga för folkmängdens skull. 1704 blev det dags att byta ut predikstolen. Kyrkans första orgel tillkom som donation på 1700-talet. Under 1830-talet förstorades sydfönstren, medan korfönstret förlängdes neråt. I början av 1900-talet framtogs kyrkans kalkmålningar av arkitekten C.F. Frankenhae
. Han använde sig av nya metoder som han hade inhämtat i Danmark, med resultat att väggmålningarna i Finström framträder ofördärvade, i sitt medeltida skick. I samma anda fortsatte konservator Oskari Niemi på 1920-talet att avtäcka resten av kyrkans medeltida kalkmålningar.

Korfönstrets moderna glasmålning ”Världsförsoningen”, av konstnären Lennart Segerstråle, avtäcktes 1947.

1969-1970 företogs en genomgripande arkeologisk utgrävning, samtidigt som kyrkan restaurerades. Bland åtgärderna märks orgelläktarens avlägsnande. Orgeln erhöll i stället ny placering mot norra korväggen.