Eckerö socken längst västerut i den åländska arkipelagen, åtskiljs från fasta Åland via Marsundet. Närmaste gravfält från järnåldern ligger strax norr om kyrkogården. En knapp kilometer norr om kyrkan löper den gamla postrotevägen, som sannolikt under medeltiden fungerade som pilgrimsväg från Finland västerut. Eckerö kyrka, en av de minsta på Åland, är tillägnad det romerska martyrhelgonet Laurentius, eller St. Lars. Den ovanliga prydnaden på östra gavelröstet symboliserar ett halster, Sankt Lars pinoredskap när han år 258 led martyrdöden genom halstring, strax utanför Rom.

Eckerö kyrka, exteriör från sydväst.

Exteriör

I likhet med andra kyrkor på Åland är kyrkan i Eckerö uppförd i röd åländsk rapakivi granit. Den saknar synlig yttre sockel. Långhuset är jämförelsevis lågt och litet, med ett överdimensionerat västtorn uppfört som direkt förlängning av långhusets syd- och nordväggar. Huvudentrén mot väster sitter i tornets mittaxel. Det relativt låga tornet kröns av en hög pyramidhuv. Tornhuvens spåntäckning sträcker sig över tornets övre parti. Långhusets östra fasad uppvisar ålderdomliga drag, med höga och toppiga kantställda granithällar murade utmed marknivån, och takstolarnas form, så som de alltjämt urskiljs i östgaveln. Korfönstret mot öster är numera ett igenmurat blindfönster. I övrigt genombryts fasaderna av stora sekundära fönsteröppningar mot norr och söder. Lodräta murfogar visar att tornet uppförts sekundärt, och att det rider på långhusets västgavel. Också vapenhuset i söder är uppfört senare än långhuset. I vapenhusets östra vägg sitter en grund yttre nisch. Sakristians östra vägg är murad som en förlängning till östra korväggen.

Eckerö kyrka. Planritning.

Planlösningen

Den nuvarande planlösningen kan ge sken av ett rektangulärt långhus av ovanligt långa proportioner, med en sakristia i nordöstra hörnet och ett vapenhus mot söder. Av murtjockleken på drygt en meter framgår dock det långhusets egentliga dimensioner. Det är fråga om en salkyrka som till det inre mäter 13,3 x 7,4 m. Västra gavelväggen saknas. Västtornet, med betydligt grövre murtjocklek, är uppfört som en fortsättning till kyrkans långväggar.

 

Eckerö kyrka. Interiörer mot öster, och väster.

Interiören

Trots sin anspråkslösa storlek ger Eckerö kyrka till det inre intrycket av ljus och rymd. Kyrkan genomströmmas av ljus genom ovanligt höga och breda fönsteröppningar mot norr och söder, också i tornets bottenvåning. Genom att avlägsna långhusets västra gavel har man utvidgat kyrkorummet. I interiören flyter därför långhus och tornets bottenvåning ihop till ett enda utrymme. De bevarade inre hörnen som återstår av långhusets ursprungliga västvägg är svåra att urskilja inne i kyrkan. Ett flackt tunnvalv av trä bildar innertak. Orgelläktaren fyller västra delen av kyrkorummet. Predikstolen, som nås från sakristian via en passage genom väggen, bildar blickfång på norra långväggen. Sakristians portal mot norr sitter ovanligt långt mot öster. Portalens flacka rundbåge kröns av ett ursprungligt invigningskors. Det igenmurade korfönstret döljs av den nuvarande altartavlan, föreställande “Kristus och synderskan”. Tavlan beställdes av konstnären B. Reinhold 1876. En ursprunglig prästdörr in till koret antyds av en insjunkning i putsen öster om det södra fönstret.

Medeltida dopfunt i trä.

Framför fönstret står en pokalformad dopfunt av furu från senmedeltiden. Funten är kraftfullt utskuren ur en enda furustam, utåt har den polygonala skålen avfasats i fjorton fält. Långhusets väggar täcks av olika fragmentariskt bevarade lager av kalkmålningar föreställande figuralmålningar och dekorativa växtrankor.

Tronande madonna, ek.

Bland de medeltida skulpturerna märks främst en gotländsk madonna från ca 1300 i långhusets nordfönster, sedermera omarbetad för att motsvara den senmedeltida tidsandan. Madonnans krona i trä är av modernt ursprung. Till 1300-talet hör också ett välskuret litet krucifix som hänger på nordväggen.

Byggnadshistoria

Lillklockan från början av 1200-talet.

Brakteater från början av 1200-talet och ett kompakt lager av äldre gravläggningar under kyrkans östra gavel vittnar indirekt om en äldre kyrka på platsen. Troligen var den uppförd i trä. Den romanska kyrkklocka, lillklockan som alltjämt är i bruk i kyrkans västtorn, kan på stilistisk grund hänföras till första hälften av 1200-talet. Troligen hade den anskaffats till denna träkyrka.

Den första stenkyrkan i Eckerö, d.v.s. långhuset med en liten tillhörande stensakristia intill nordöstra hörnet, uppfördes i slutet av 1200-talet. Till en början var interiören mörk, med några få högt sittande smala fönster och horisontalt trätak. Kyrkan hade två entréer mot söder, huvudportalen och den s.k. prästdörren in till koret. Prästdörrens placering visar att koret i öster upptog ungefär en tredjedel av långhuset. En portal i nordväggens östra parti, bevarad i original, ledde till en minimal sakristia på 2,5 x 2,5 m. Ett rundfönster omnämns, troligen satt det i långhusets västvägg. Tre individuellt utformade invigningskors i koret härstammar troligen från kyrkans första invigning. Under 1300-talet inträffade inga större byggnadsförändringar. Däremot anskaffades kyrkans tronande madonna från Gotland i början av 1300-talet. Ursprungligen prydde hon ett Mariaaltare intill kyrkans nordvägg.

Från 1300-talets mitt härstammar även det lilla krucifixet som numera hänger på norra långväggen.

1467 uppmurades västtornet med stöd av kyrkans västgavel och långhusväggarnas västra parti. Samtida är den vinsch som använts vid byggandet och som alltjämt finns bevarad uppe i tornet. Tornets träkonstruktion, med spirans komplicerade stödkonstruktioner, har bevarats intakt från medeltiden och utgör därmed tillsammans med tornet i Finström en av de äldsta bevarade träkonstruktionerna i Finland. Till en början, när tornet saknade västportal, nåddes det inifrån via en smal dörröppning i långhusets västgavel. Ett smalt fönster öppnade sig söderut i tornets bottenvåning. Kyrkklockan från 1200-talets början hängde på en högre nivå än den gör idag. Skulpturer av martyrerna och nödhjälparna Erasmus och Sebastian anskaffades. Men de är av olika träslag och olika ursprung och kan därför inte betraktas som ett par. Det altarskåp som en gång prytt huvudaltaret har gått förlorat. Senare källor antyder ytterligare ett träaltare i kyrkan, troligen gäller det ett sidoaltare.

Biskop och dopfunt, kalkmålning.

Från senmedeltiden härstammar långhusets kalkmålningar i flera ovanpå varandra liggande skikt. Bland målningarna som endast fragmentariskt bevarats, har man avbildat kyrkans dopfunt högt uppe på sydväggen. Målningen kan betraktas som ett porträtt av kyrkans pokalformade dopfunt från 1400-talet.

Under förra hälften av 1500-talet uppfördes vapenhuset mot kyrkans ursprungliga huvudportal mot söder. En inre nisch i vapenhusets östra vägg tyder på att rummet har fungerat som kapell. Ytternischen i samma vägg har eventuellt inramat en kalkmålning, som förknippades med kyrkans rykte som offerkyrka. Avsikten att välva vapenhuset med ett tunnvalv fullföljdes aldrig.

Efter reformationen på 1520-talet beslagtogs en del av kyrkans liturgiska kärl. I enlighet med den nya lutherska liturgin anskaffades en predikstol, men i övrigt rådde vanvård och förfall under resten av seklet.

Efterreformatorisk tid

1600-talets förändringar är i allmänhet väldokumenterade. Kyrkan repareras grundligt efter förfallsperioden på 1500-talet. Nya bänkar anskaffades. En läktare uppfördes utmed västgaveln och en ny predikstol placerades vid sydväggen. Korskranket förnyades och två kyrkskepp omnämns.

I början av 1700-talet erhöll långhuset sitt nuvarande tunnvalv i trä. Under stora ofreden drabbades kyrkan av skadegörelse. Det medeltida altarskåpet förstördes och kyrkorummet krävde efteråt omfattande reparationer. Två olika konstnärer nämns, Jonas Bergman, som bl.a. reparerade altartavlan, och Gustaf Pilou som målade läktarbarriären.

1800-talet innebar betydande förändringar i kyrkan. Det var nu som fönstren förstorades och småningom antog sina nuvarande proportioner. En ny altartavla föreställande nattvarden anskaffades. 1837 revs den trånga sakristian för att ersättas med den nuvarande som var mycket rymligare. När långhusets västgavel i samma byggnadsskede revs, utvidgades kyrkorummet betydligt. Nu bereddes platsen för en ny läktare längre in i tornet. 1908 igenmurades korfönstret bakom altartavlan.

I samband med en större renovering genomgick Eckerö kyrka arkeologisk undersökning 1952.