Mariakyrkan i Saltvik ligger intill Kvarnbäcken i Kvarnbo, mitt i Ålands rikaste järnåldersbygd, omgiven av flera stora gravfält. Landskapets största gravfält från järnåldern, Johannisberg, som ligger strax intill, vittnar om traktens centrala betydelse under åländsk vikingatid. Det vittnar också om obruten kontinuitet i bebyggelse och kult in i medeltiden. Bebyggelsen i anslutning till Johannisbergs gravfält har legat mitt i det mäktiga svartjordsområdet omkring kyrkan. I detta område har spår av vikingatida byggnader påträffats både ute på kyrkogården och under kyrkan.

Exteriör

Exteriör av Saltviks kyrka.

Saltviks kyrka är uppförd i rapakivi, utan synlig yttre sockel. Till långhuset, med stora fönsteröppningar i norr och söder, ansluter sig en sakristia i nordöst. Därtill kommer ett vapenhus mot söder och ett västtorn. Murfogar visar tydligt att vapenhus och torn utgör sekundära byggnadsenheter, medan relationen mellan sakristia och långhus inte framgår av exteriören. En lägre polygonal utbyggnad som rymmer koret mot öster avviker med sin ljusa och släta putsyta från de övriga fasaderna. Öster om vapenhuset syns en igenmurad prästdörr direkt in till koret. Mittfönstret på sydfasaden är delvis dolt av vapenhuset. Totalt har långhuset fem stora fönster, två mot norr och tre mot söder. Fyra fönster bildar ljusintag i koret. Tornets enda fönsteröppning vänds mot söder. Kyrkan har två entréer, en mot söder genom vapenhuset, och tornportalen mot väster. Det resliga västtornet kröns av en barockspira från mitten av 1700-talet.

Planritning.

Planen

Det tvåskeppiga långhuset har rektangulär plan, inre mått ca 19,3 x 9,7 m. Det är välvt i sex valvenheter som vilar på två mittpelare. Som en förlängning av kyrkorummet mot öster öppnar sig ett polygonalt korparti. Mot väster förlängs rummet genom en bred öppning mot tornet. Vapenhuset är uppfört mot långhusets södra portal. Sakristian nås via sakristieportalen i östra delen av norra långväggen. Stora fönsteröppningar bryter genom långväggarna mot norr och söder.

Interiör

 

Interiör mot öster.

Till interiören gör kyrkan ett brokigt intryck, med spår av otaliga förändringar.  De höga vita ribbvalven, gjutna i betong, vilar på två slanka mittpelare med fyrkantig genomskärning. Mot det månghörniga koret i öster öppnar sig långhuset via en spetsformad triumfbåge, och västerut mot tornet genom en lägre välvd öppning.

Olika spår av valvrivningar och fragmentariskt bevarade kalkmålningar framträder i en svårtolkad ordningsföljd. Interiören är ljus tack vare de talrika stora fönsteröppningarna. Sakristians portal mot norr omges av en perspektiviskt avtrappad rundbågig tegelinramning. Mot västgaveln kan man alltjämt ana spåren efter ett tidigare valv som nått lägre ner på väggen.

Inventarierna återspeglar samma brokighet, med medeltida artefakter från olika sekler, men det är 1600-talet som idag dominerar interiören. Stora delar av de medeltida kalkmålningarna överkalkades för att bereda rum för ett heltäckande efterreformatoriskt bildprogram, dirigerat av kontraktsprosten Boetius Murenius (kyrkoherde i Saltvik 1636-1666). Dessa 1600-tals målningar har sedermera i sin tur fördärvats. Korets storslagna altaruppsättning från 1662 är en donation från ätten Footangel på Germundö gård. Samtidigt lät ätten Footangel utsmycka kyrkan med sina vapensköldar. Predikstolen från 1829 är numera placerad i långhusets sydöstra hörn. Den nås via en muröppning från koret.

Byggnadshistoria

Under långhusets nordvägg påträffades vid arkeologiska utgrävningar på 1950-talet resterna av ett skelett. Platsen har alltså redan tidigare nyttjats för gravläggning och vi måste därför förutsätta en äldre träkyrka. Ingenting är dock känt om denna kyrka. Resterna av en byggnad i stavkonstruktion, tidigare tolkade som resterna av en stavkyrka, hör sannolikt snarare till äldre vikingatida bebyggelse på platsen.

Otaliga grova sekundära ingrepp gör att Saltviks kyrka har en komplicerad och svårtolkad byggnadshistoria. Naturvetenskaplig analys har dock bringat en viss reda i problematiken:

Ca 1270-1296 uppfördes det rektangulära långhuset med sakristian. Troligen välvdes kyrkan tvåskeppigt i natursten så snart väggarna härdat. Spår av denna första välvning utmed väggarna visar att valven inte kan ha varit särskilt höga. Det parti som reserverats för koret i öster upptog nästan en tredjedel av kyrkorummet. Smala och högtsittande fönster bildade ljusintag, tre på sydväggen och två mot öster. Norrut hade kyrkan inga fönster. Kyrkans huvudaltare stod fritt från östväggen, ett stycke in i koret. Till en början hade kyrkan åtminstone två sidoaltaren, ett för Maria i norr, väster om sakristieportalen, och ett annat strax väster om prästdörren som förde in till koret.

Dendrokronologisk analys visar på stora byggnadsförändringar i slutet av 1300-talet. Av okänd anledning revs nu det ursprungliga tvåskeppiga naturstensvalvet, bara för att några decennier senare ersättas av ett annat valv i två skepp, denna gång i tegel. Till övriga förändringar hörde vapenhusets uppmurande mot långhusets huvudportal på 1370-talet. Dendrokronologisk analys visar att man strax därpå, 1381, reste västtornet i ett enda byggnadsskede ända upp till den pyramidformade trähuven. I samband med tornbyggandet höggs en bågformad öppning upp mellan torn och långhus. Stora sidoaltaren murades framför vardera mittpelaren. Kalkmålningar från 1400-talet täckte väggar och valv.

Efterreformatorisk tid

Efter reformationen lämnades kyrkan under en längre tid vind för våg. Under denna tid försvann troligen största delen av kyrkans medeltida träskulpturer, bl.a. den skulptur föreställande Maria, som måste ha prytt det norra sidoaltaret i denna åt Maria helgade kyrka. I enlighet med den lutherska liturgin fick kyrkorummet småningom ny inredning bestående av bänkar, predikstol och läktare utmed västväggen. Från och med 1630-talet kan man via kyrkans räkenskaper och visitationsprotokoll följa med vad som inträffat. Alla sidoaltaren revs och det tidigare fristående huvudaltaret flyttades mot östra väggen. Största delen av de medeltida kalkmålningarna fick ge vika för målningar i lutheransk anda, utförda av Mäster Mårten Johansson. Initiativet togs av Boetius Murenius.

Under 1600- och 1700-talet utsattes kyrkan för smärre arkitektoniska ingrepp. Ett nordfönster öppnades på 1830-talet för att underlätta läsbarheten på läktaren. Men det var inte förrän på 1850-talet som radikala förändringar inträffade. Då revs de medeltida tegelvalven för att ersättas av ett plant tunnvalv i trä. Samtidigt med att det polygonala koret tillfogades i öster, revs stora delar av långhusets östra gavel, inklusive de ursprungliga gavelfönstren. Det nya koret öppnar sig mot långhuset genom en hög triumfbåge som bröts igenom korets forna östvägg. Samtidigt förstorades och förenhetligades fönsteröppningarna över hela kyrkan. En ny altartavla till kyrkan, föreställande Kristus i Getsemane, målades 1862 av hovmålaren Robert Wilhelm Ekman.

Efter en arkeologisk utgrävning på 1950-talet renoverades och ombyggdes kyrkan än en gång. Ytterligare en rivning av innertaket förestod då trätunnvalvet ersattes av en ny tvåskeppig välvning i gjuten betong. Fragmentariskt bevarade kalkmålningar från olika tidsepoker frampreparerades och altaruppsatsen från 1662 återintog sin plats på högaltaret i koret.

Inventarier

Saltviks kyrkas medeltida inventarier har endast slumpvis bevarats, bland dem några praktföremål från 1200-talets mitt. Bland de försvunna föremålen måste vi tänka oss en madonnaskulptur, som en gång i tiden prydde Maria-altaret, norr om altaret.

Krucifixet på sydväggen är ovanligt till sin utformning. De små husgavlarna på korsarmarnas ändar, har sin enda motsvarighet nära intill i Sundskrucifixet, från mitten av 1200-talet. Själva korset består, liksom i Sundskrucifixet, av lokalt träslag, d.v.s. det är av asp.  Dendrokronologisk datering av ett furubräde vid korsmitten ger 1250-tal.

Kyrkans dopfunt, alltigenom fyrklöverformad, är ett högklassigt importarbete från Gotland vid mitten av 1200-talet. Dopfunten är ensam i sitt slag i Finland, även om det i Sverige finns flera motsvarigheter. Den består av välhuggen och högt polerad s.k. Hoburgmarmor.

Saltviks kyrkas silverkalk, donerad av åbokaniken Laurentius Arnberni till ”sin” kyrka 1346. Silverkalken är en av de förnämsta medeltida kalkerna bevarade i Finland.

Endast mittpartiet återstår från Saltviks medeltida altarskåp från mitten av 1400-talet. Skåpet, av östbaltiskt ursprung, är inte av särskilt hög kvalitet

Det efterreformatoriska altarskåpet i Saltviks kyrka tillkom kyrkan som donation 1666. Donatorn var major Harald Footangel från Germundö. Skåpet snidades av Mathias Reiman från Åbo, målades och förgylldes av Mårten Johansson.