Lemlands kyrka ligger i Söderby intill socknens största järnåldersgravfält, med en god hamn inom räckhåll vid Lumparns stränder. Länge trodde man att kyrkan var tillägnad Sankta Birgitta och att den härstammade från 1400-talet, men arkeologiska utgrävningar och en renovering på 1950-talet avslöjade att stenkyrkan var betydligt äldre än så och att den dessutom hade haft en tidigare föregångare i trä. Under Lemlands moderkyrka lyder Lumparlands kapell. Kyrkans relation till Lemböte sjöfararkapell framgår däremot inte tydligt.

Lemlands kyrka, exteriör från sydost.

Exteriör

Liksom andra åländska moderkyrkor är kyrkan i Lemland uppförd i utvalda stenar av åländsk rapakivi. Den enkelt avtrappade sockeln som löper kring hela det rektangulära långhuset visar att det är äldst. Murfogarna och avsaknaden av sockel i västtorn, vapenhus, sakristia och i det polygonala koret mot öster, bekräftar den sekundära karaktären. Ett mäktigt torn har murats mot långhusets västra gavel, och en liten sakristia stöter stumt mot östra delen av norra långväggen. Vapenhuset mot södra långväggen är förskjutet något mot väster. Mot väster i samma vägg syns en igenmurad prästdörr in till koret. Murarna genombryts av stora fönster mot söder och mot norr, och i koret. Genom den takryttare som kröner fogen mellan långhus och kor, får kyrkan en ovanlig silhuett. Idag fungerar vapenhusets portal mot söder som kyrkans huvudportal.

Lemlands kyrka, planritning.

Planen

Långhuset mäter 18,6 m x 11,4 m. Murtjockleken uppgår till ca en meter. Till långhuset har man sekundärt fogat flera olika byggnadsenheter, dvs. ett torn i väster, ett vapenhus i söder och en sakristia mot norr. Mot öster öppnar sig långhuset via en bred öppning mot ett polygonalt kor med ytterväggarna genombrutna av stora fönsteröppningar. Vapenhusets södra portal bildar huvudentré. Den andra ingången i tornets västvägg är av underordnad betydelse.

Lemlands kyrka, interiör mot öster.

Interiör

Det höga långhuset, en rektangulär salkyrka på ca 136 m²,har horisontalt innertak av vitmålad träpanel. Breda öppningar förenar långhuset inifrån såväl västerut mot tornet som mot koret i öster. Den ursprungliga indelningen i kor och församlingsdel framgår av väggarnas kalkmålningar. Mot väster avbryts korets heltäckande väggmålningar abrupt och lodrätt. Koret utgjorde alltså en dryg tredjedel av långhuset.

Lemland, igenmurat ursprungligt fönster på södra långväggen, med skulptur av Heliga Birgitta.

Högt uppe på södra långväggen sitter ett ursprungligt fönster. Den smala och spetsbågiga fönsteröppningen, inramad av kalksten, blockerades av det senare uppförda vapenhuset. Mot väster blockerades på samma sätt ett litet fönster av det senare uppförda tornet.

Sydportalen i Lemlands kyrka, inifrån långhuset.

Långhusets sydportal, den ursprungliga huvudportalen, avslutas med en triangulär båge, som upptill avrundas med en trevande rundbåge. Tegelinslagen begränsas till sakristians portal, som har en rundbågig inramning, perspektiviskt avtrappad. Den nuvarande altartavlan föreställande “Kristi himmelsfärd” signerades av hovmålaren R.W. Ekman i Åbo 1876. Predikstolen, fäst i södra delen av triumfväggen, härstammar från 1852.

Byggnadshistoria

Vid en arkeologisk utgrävning av kyrkan på 1950-talet dokumenterades grunden till en äldre träkyrka. En av väggarna löpte en aning snett intill norra långväggen. Träkyrkans ålder är oviss, men de äldsta myntfynden pekar på tidigt 1200-tal. Det enda resultat av ¹⁴C AMS analys av murbruk från långhuset som tillsvidare föreligger, ger samma ålder, i likhet med en dendrokronologiskt daterad bindarbjälke. Dateringen är förvånande tidig, och definitivt besked får vänta tills flera resultat föreligger.

Långhusets innertak av trä och den dekorativa utsmyckningen kan hänföras till slutet av 1200-talet, vilket bekräftas av korets unggotiska väggmålningar och ytterligare av dendrokronologisk datering. Enstaka takstolar över långhuset har gett ett utslag till 1280-talet, vilket kommer nära den dendrokronologiska dateringen av fragmentariskt bevarade bräder från det ursprungliga innertaket. Endast fem bräder av taket har bevarats, men målningen är tillräckligt tydlig för att visa att taket varit täckt av förnämliga medaljongmålningar. Den ringa murtjockleken, och väggmålningar ända upp till taket, visar att en välvning av långhuset inte ingått i planerna.

Fragment av östra korfönstret, ett parfönster i kalksten.

Nedre partiet av detta fönster, som påträffats i arkeologiska utgrävningar, förvaras i vapenhuset. Dendrokronologisk analys visar vidare att västtornet tillkom ca 1317, och att det i sitt första byggnadsskede nådde upp till tornhuven. Huvens ursprungliga utformning är oviss, troligen var den pyramidformad. Enstaka träprover från sakristians och vapenhusets remstycken har genomgått dendrokronologisk analys. Såväl sakristia som vapenhus tycks tillhöra början av 1300-talet.

Rekonstruktion av interiören i Lemlands kyrka ca 1290, Bo Ossian Lindberg.

Efterreformatorisk tid

Efter reformationen försågs kyrkan delvis med ny inredning, som predikstol, kyrkbänkar, biskopsstol och bokstol. Allt detta var dock moget för reparation redan år 1637, då man bl.a. konstaterade att korskrank saknades. Väggarna vitkalkades invändigt för första gången på 1660-talet. Samtidigt som visitator förordade att man skulle förbättra altartavla, krucifix, funtens lock och inbyggda stolar, önskade han att “The många schep tagass bortt och thet största opstrykess och hålss renligt”.

Den lägre polygonala utbyggnaden mot öster uppfördes på 1670-talet som gravkor för amiral Johan Bergenstjerna och hans hustru Kirstin Persdotter, från Haddnäs gård. Detta gravkor förvandlades 1775 till kyrkans högkor, då den ursprungliga korväggen raserades för att ge vika för den höga triumfbågen mot det nya koret. Från 1700-talet härstammade antagligen ett läktarskrank bemålat med apostlabilder.

Under 1800-talet inträffade en rad stora förändringar. Tornhuven förnyades 1817 enligt ritningar från Stockholm. Sydfönstren utvidgades på 1840-talet samtidigt som prästdörren in till koret igenmurades. I samma byggnadsskede öppnades ett fönster mot norr.

Efter den stora renoveringen 1957 har kyrkan ytterligare genomgått en upputsning. I samband med den senaste renoveringen av kyrkan, 2005-2006, flyttades bl.a. orgeln till en upphöjning i långhusets nordvästra del.

Kalkmålningar

Kalkmålningar från 1290-talet. Nikolaussviten på norra korväggen, och detalj av gisslandet från passionen på östra korväggen, och längst nere Maria Magdalena.

Kyrkans medeltida muralmålningar frampreparerades av Veikko Kiljunen i samband med kyrkans renovering 1957. Ursprungligen var alltså koret täckt av färgmättade väggmålningar i tre horisontala sviter, sinsemellan åtskilda av ornamentala friser i ålderdomlig stil.  Berättande sviter på väggarna föreställer i norr nattvarden (överst) och därunder scener ur Sankt Nikolaus liv och mirakelberättelser. Överst mot öster fortsätter passionssviten, eller Jesu lidandes historia, med gisslandet, korsfästelsen och Kristi möte efter döden med Maria Magdalena. Östväggens Nikolaussvit skadades slutgiltigt av öppningen mot det nya koret på 1700-talet. Sekundära fönsteröppningar genom det ursprungliga korets södra vägg gör att man endast kan ana detaljer ur en helgonlegend. Inskriptionen CATERINA anger att frisen återgett scener Sankta Katarina av Alexandrias martyrium. Troligen inleddes sviten redan söder om korfönstret.

Kalkmålning från 1300-talet i långhuset. Anonym apostel och invigningskors.

Västra partiet av långhuset har dekorerats med väggmålningar av en helt annan typ. Här avbildas enstaka apostlafigurer intill respektive invigningskors. Figurerna är elegant tecknade i rött mot den vita kalkputsen. Endast Andreas har kunnat identifieras utgående från sitt attribut, det X-formade korset.

Skulpturer

Tronande Madonna med barnet från ca 1320 är kyrkans äldsta bevarade träskulptur, och samtidigt en av de förnämsta skulpturerna på Åland. Madonnan, som burit en gyllene krona, har varit rikt bemålad. Detalj av madonnans ansikte.

Triumfkrucifixet, hängande i den sekundära triumfbågen, är ett utmärkt exempel på ett lidandeskrucifix från trakten kring Köln, vid mitten av 1300-talet.

Det lilla krucifixet (ek), i nischen innanför den igenmurade prästdörren i söder, är eventuellt ett gotländskt arbete från 1300-talets mitt.

Två senmedeltida mindre skulpturer föreställer Sankt Jakob d.ä. i pilgrimsdräkt och en biskop, möjligen Sankt Nikolaus.

Heliga Birgitta har placerats i nischen innanför det igenmurade västfönstret (se ovan). Under 1400-talet fick Birgitta av Vadstena stor genomslagskraft i hela Europa. Så även i Lemland, där man uppenbarligen inkluderade det populära svenska helgonet bland sina skyddshelgon.

Altarskåpet, som numera hänger på nordväggen, härstammar från mitten av 1400-talet. Med sin snett inåtskrånade mittnisch uppvisar det närmast ostpreussiska drag. I detta altarskåp, möjligen anskaffat för att fira en nyinvigning av kyrkan med Birgitta som nytt skyddshelgon, hyllas den heliga Birgitta tillsammans med kyrkans äldre patronatshelgon: Pietá i mittnischen omges i corpus av Johannes Evangelisten och Maria Magdalena. Vänstra flygeln återger Sankt Erik och Heliga Birgitta och högra flygeln Sankta Katarina av Alexandria och Sankt Nikolaus av Myra, d.v.s. samma helgon som ingår i korets målningsprogram. På initiativ av amiral Bergenstjerna från Haddnäs försågs altarskåpet 1662 med ett nytt överstycke föreställande Nattvarden, samtidigt som hela skåpet ströks med ny färg.

Foten till en medeltida dopfunt av gotländsk kalksten påträffades vid arkeologiska utgrävningar ute på kyrkogården. Den står numera inne i vapenhuset.