Sankt Olofs kyrka i Jomala ligger mitt på Åland, omedelbart intill socknens största järnåldersgravfält. Den uppfördes mitt på den kalkrika Jomalaslätten, och är därmed den enda åländska kyrkan utan direkt vattenkontakt. Ändå fungerar kyrkans torn som ett kännspakt landmärke för sjöfarande vida kring. Den har allmänt ansetts vara en av de äldsta bevarade stenkyrkorna i hela Finland. Genom planlösning och proportioner och genom användningen av stenskulptur i det dekorativa programmet skiljer den sig radikalt från alla andra åländska kyrkor.

Exteriör

Jomala kyrka. Exteriör från sydväst.

Jomala kyrka. Detalj av tornets östvägg.

Redan i exteriören avslöjar Jomala kyrka en komplicerad och mångfacetterad byggnadshistoria, med många sekundära ingrepp. Man ser spår av såväl rivningar som senare tillfogade byggnadsenheter. Kyrkan är uppförd av utvald småsten i åländsk rapakivi, med rikliga inslag av lokal ordovicisk kalksten. Kalksten påträffas i murarna, i hörnkedjorna, och som dekorativ inramning till tornets västportal.

Det resliga västtornet har spåntäckta “skuldror” som skärs av mot långhuset. På tornets östra vägg avtecknar sig långhusets ursprungliga takvinkel. Det syns att långhustaket tidigare har varit både brantare och högre, och att tornets skuldror varit anpassade därefter. Den breda byggnadskropp, tvärarmen eller tvärskeppet, i nordsydlig riktning, som fogats mot långhuset i öster, har idag samma takhöjd som långhuset efter rivningen. Enhetliga avtrappade taklister understryker likheten. Inte heller murverket i tvärarmen skiljer sig alltför markant från långhusets exteriör, medan inramningen av portalerna mot norr och söder tydligt avslöjar 1800-talets början. Också sakristians utbyggnad mot öster, med ett tegelblände i östra gaveln, gör ett främmande intryck i åländsk kyrkoarkitektur.

Långhusets fasader mot norr och söder visar spår av igenmurade syd- och nordportaler, placerade axialt mitt emot varandra i västra delen av långhuset. En stor tröskelsten i rödgranit avslöjar sydportalens ursprungliga placering. Stora fönsteröppningar har senare brutits upp genom norra och södra långväggarna.

Planlösning.

Planen

Jomala kyrka har en ovanlig T-formad planlösning. Ett långhus på 9,3 m x 10,9 m, där alltså bredden överskrider längden, avslutas i öster av en bred nordsydlig tvärarm, som i långhusets förlängning mot öster ytterligare försetts med en sakristia. Mot väster ansluter sig ett torn till långhuset. Planlösningen är resultatet av olika ingrepp och byggnadsförändringar under 1800-talet. Huvudentréer bildar tornets västportal tillsammans med portalen i tvärarmens södra gavel. Sakristian har separat ingång från söder.

Interiör mot tornbågen i väster.

Interiör

Inne i kyrkan uppfattar man ännu tydligare de olika byggnadsskedena (fig. 4, interiörer mot öster, fig. 5, interiör mot väster). 1800-talets förändringar framträder med släta och kala väggytor mot öster. De skiljer sig markant från de medeltida partierna, dvs. det ursprungliga långhuset och västtornet. I den medeltida delen av kyrkan har kalkputsen en varmare ton, med fragmentariskt bevarade höggotiska kalkmålningar på den spetsformade tornbågen, på långhusets västgavel och på de ursprungliga långväggarna i norr och söder. Tornbågen vilar på bastanta stöd, uppmurade av kalksten och täckta av breda profilerade kalkstenshällar. Märkligt placerat i hörnet av norra valvstödet återfinns ett människoansikte skulpterat i kalksten. Ansiktet sitter i en horisontalt inmurad kalkstensskiva, med grova huggspår på övre ytan som visar att placeringen är sekundär. Nedre ytan är däremot vackert profilerad och prydligt kanthuggen. En grov brottyta på motsvarande plats i det södra stödet visar att även där suttit en liknande stenskulptur. I interiören bekräftas spåren av igenmurade syd- och nordportaler. I enhetligt slagna valv i såväl tvärarm som långhus anger den svala färgtonen att de tillhör samma sekundära byggnadsskede. Detta kan också iakttas uppe på långhusvinden. Där framträder tydligt både rivningen av det ursprungliga valvet, och sänkningen av taket. I den processen sänktes också långväggarna och med dem största delen av vindsvåningens stora gluggar mot söder och norr. Endast i tornet har det grovt gjutna valvet bevarats i ursprunglig form.

Byggnadshistoria

Jomala kyrkas byggnadshistoria är ännu inte fullt klarlagd.  Vid arkeologiska utgrävningar på platsen påträffades inga spår efter en eventuell äldre träkyrka. Däremot finns det många tecken på kyrklig aktivitet under början av 1200-talet, dvs. under romansk tid. Från denna tid härstammar också kyrkans dekorativa kalkstensskulpturer, det s.k. Jomalalejonet och det lilla människoansiktet, sekundärt placerat i tornbågens norra stödkonstruktion (Del II, figs 3,4). Exakt hur denna eventuellt romanska stenkyrka sett ut vet vi inte. Klart är i alla fall att kyrkan redan från början hade en utformning som avviker från övriga åländska kyrkor och från andra kyrkor överhuvudtaget.

Jomala kyrka. Förändringsritning från 1808.

Redan under 1600-talet upplevdes kyrkan som alltför trång. För att åtgärda detta uppgjordes en förändringsritning vid Kungliga överintendentskontoret i Stockholm år 1808. Denna ritning, som inte förverkligades, är bevarad. Den ger värdefull dokumentation av kyrkan som den såg ut innan de stora ingreppen i kyrkoarkitekturen hade inletts. Som historisk källa är denna ritning ändå problematisk, eftersom den upptar aktuella förslag till förändring kring fönster och portaler, förutom den tilltänkta dubbla läktaruppsättningen i långhus och kor. Ändå ger den en representativ bild av kyrkan som den bör ha sett ut på 1280-talet, med västtornet fullbordat och det ursprungliga rakt avslutade koret i öster.

Vi ser en unik planlösning där torn och kor tillsammans med långhuset bildar en symmetrisk och välavvägd helhet. Långhuset har ovanliga proportioner, med en bredd som överskrider längden. I öster flankeras det av koret, rakt slutet och utan absid, och i väster av tornet. Också i kor och torn, som alltså har nästan identiska planer, överskrider bredden längden. Ritningen till trots var troligen koret ursprungligen lägre än långhuset, och vi vet att tornets skuldror i verkligheten utgjorde en förlängning av långhusets vattentak.

 

Jomala kyrka. Tvärsnitt, uppmätningsritning från 1871.

’

Jomala kyrka. Längdsnitt, uppmätningsritning från 1871.

Viktiga detaljer som inte framkommer av ritningen från 1808, kompletteras på ett förtjänstfullt sätt av dokumentationsritningar uppgjorda under Finska Fornminnesföreningens första konsthistoriska expedition till Åland 1871. I grevens tid utförde arkitekten Woldemar Westling uppmätningsritningar för tvärsnitt och längdsnitt av långhus och torn, vid en tid då långhusvalven, triumfbågen och vindsvåningen alltjämt var bevarade. Allt detta revs på 1880-talet.

Vi ser att triumfbågen i öster har samma utformning som tornbågen mellan torn och långhus. Ritningarna återger oförvanskat den ursprungliga mästerliga välvningen av långhuset. Långhuset indelas i två långsmala travéer. Två gjutna naturstensvalv med ovanligt bred spännvidd, vilar på lågtsittande profilerade konsoler. Ovanför långhuset dokumenteras en intakt vindsvåning, med tre stora gluggar mot norr. Pga. den ovan nämnda rivningen av valven, är denna vindsvåning idag kraftigt skadad. Ändå kan man på långhusvinden alltjämt iaktta de fragmentariskt bevarade gluggarna, även mot söder.

Jomala kyrka. Interiör från långhusets vind, mot tornet i väster.

Tills vidare är relationen mellan torn och långhus oklar. En kavitet efter långhusets västligaste takstol avtecknar sig i murens yttre östvägg, vilket visar att tornet på denna höjd var samtida med det rivna takets konstruktion. Ett par murbruksprover antyder dock att vindsvåningen faktiskt kan ha tillhört den ursprungliga romanska stenkyrkan, från 1200-talets första hälft. Flera murbruksprover borde alltså analyseras, speciellt från långhusets sockelnivå. Inte heller är vindsvåningens ursprungliga funktion klar, men bl.a. från Öland känner man till motsvarande försvarsvåningar i romanska kyrkor. Man kan också tänka sig att utrymmet ovanför valven utnyttjades som brandsäkert lagerutrymme.

Fornminnesföreningens ritningar från 1871 möjliggör en rekonstruktion av kyrkans interiör ca 1290. Mot koret i öster och mot tornet i väster avgränsades långhuset i interiören av identiska höga spetsformade valvbågar, vardera vilande på stöd av kalksten. Kyrkans huvudportal mot söder var förlagd till västra delen av långhuset, axialt mitt emot kyrkans nordportal. Till det lägre, rakt avslutade östkoret ledde en prästdörr från söder. Koret hade rikligt med ljusintag, mot öster ett s.k. treenighetsfönster med tre smala fönster tätt intill varandra, och två kopplade fönster mot söder.

Jomalalejonet.

Kalkstensinslagen var markanta, såväl portaler som fönster inramades av profilerade kalkstenslister. Jomala kyrka är den enda på Åland med stenskulptur i den dekorativa utsmyckningen. På Ålands museum förvaras idag en skulptur i kalksten, påträffad i början av 1900-talet i en skrubb i kyrkan, ett lejonhuvud med ett människoansikte i gapet. Skulpturen är romansk och hör stilmässigt till tiden omkring 1200. Den kan lämpligen ha suttit som prydnad på gavelröstet över koret som revs på 1830-talet.

Kalkstensansikte i tornbågens norra anfang.

Romanskt är även stenansiktet i tornbågens norra anfang . Kalkstensskulpturerna, vissa byggnadsdetaljer, talrika myntfynd och även murbruksdatering, tyder på att långhus och kor kan ha varit något äldre än västtornet. Västtornet uppfördes under 1280-talet, och från samma tid härstammar kyrkans heltäckande kalkmålningar. Krucifixet från 1200-talets senare hälft hängde troligen i triumfbågen, nedtill fästad på en tvärbjälke.

Fram till 1830-talet förefaller det som om den medeltida kyrkan skulle ha bevarats ganska intakt. För att bereda plats för “ytterligare nio bönder” revs på 1600-talet de båda sidoaltarena framme vid koret. När det gäller fönsteröppningar och portaler, anger den bevarade ritningen från 1808 aktuella förändringsplaner, i empirstil. En byggnadsritning från 1840-talet ger i detta fall en pålitligare bild av långhusets ursprungliga sydfasad.

Stora ingrepp inleddes under ledning av Kejserliga Intendentkontoret i Helsingfors 1824, för att efter många sorger och bekymmer avslutas 1844. Man rev det ursprungliga koret, som ersattes av den breda tvärarmen med sakristian i öster. Genom en felbedömning blev dock nybyggnaden alltför låg. För att få en enhetlig silhuett över hela kyrkan sänktes taket över långhuset så sent som 1884. Och då raserades inte enbart försvarsvåningen, då förstördes också de ursprungliga och mästerligt slagna naturstensvalven i långhuset, tillika med triumfbågen mellan långhus och kor.

Kalkmålningarna

Jomala kyrka. Kalkmålningar på tornvalvsbågen.

Innerväggarna i Jomala kyrka har fyllts med heltäckande unggotiska kalkmålningar från 1280-talet. Målningarna var färgmättade, i gult, blått, grönt och rött. Tre olika bildsviter ovanpå varandra åtskiljdes av ornamentala friser. Endast i tornbågen och på långhusets västgavel kan man numera följa det berättande bildprogrammet. Tornbågens inre återger scener med höviskt innehåll, den bibliska liknelsen om den förlorade sonen eller den medeltida populära legenden om kungasonen Perceval. Huvudpersonen är skildrad i gulvit randig tunika. Överst mot söder framträder en tronande och krönt person vid sidan av huvudpersonen, överst mot norr rider ynglingen stolt ut, för att som riddare med pilgrimsfalk, jakthund och ståtligt följe, erövra världen. Nere mot söder syns en fragmentarisk scen från ett glädjehus där sonen förlustar sig, medan den skadade scenen nere mot norr har tolkats som hemkomsten.

På västgaveln in mot långhuset återges den Yttersta domen, med Nådastolen (den korsfäste sonen i famnen på fadern) som dömande instans högst uppe. Mot norr stiger de fördömda ned mot helvetesgapet, medan de saliga på södra sidan går mot himlaporten. På långhusets nordvägg syns ett starkt skadat lyckohjul, med människans fyra olika åldrar (barndomen, ungdomen, mandomen, ålderdomen) markerade. Fragment av en romansk ornamentalfris, som sporadiskt bevarats på långhusets väggar, visar att väggarna även här varit försedda med färggrant heltäckande muralmåleri i flera friser ovanpå varandra. Troligen gällde detta även långhusvalv och koret.

Rekonstruktion av interiören mot öster, Bo Ossian Lindberg.

Inventarier

Jomala kyrkas krucifix.

Jomala kyrka rymmer många välbevarade skulpturer. Främst märks krucifixet till vänster om altaret. Det härstammar troligen från senare hälften av 1200-talet, införskaffat från Gotland. På 1300-talet har det utsatts för vissa moderniseringar, då bl.a. blodklasarna tillfogats för att understryka tidens nya lidandesfilosofi. Krucifixet hade rörliga armar, uppenbarligen för bruk i liturgiskt drama. Själva korset har dessvärre gått förlorat.

Sankta Anna (Annasjälvtredje), ek.

En Mariaskulptur från ca 1300, på norra sidan om tornbågen, har på motsvarande sätt förändrats till Sankta Anna. En annan Mariaskulptur med Kristusbarnet stående i famnen, söder om tornbågen) är av okänt ursprung. Fragment av det senmedeltida altarskåpet (från 1400-talet) föreställande Kristi nedtagande från korset, återfinns på tornets syd- och nordväggar. Det härstammar från Balticum. Ursprungligen var samtliga skulpturer färgstarkt bemålade och förgyllda.

Vid arkeologiska utgrävningar 1961 påträffades stora mängder skärvor av glasmålningar. De tillhör gotländskt 1280-tal. Troligen var kyrkans samtliga fönster försedda med förnämliga glasmålningar. Vid utgrävningarna påträffades även ett större antal mynt. Det stora flertalet var från 1200-talets slut, men i långhusets sydöstra parti påträffades 18 mynt från 1200-talets början och från seklets mitt.

Den moderna glasmålningen i vapenhuset föreställande Sankt Olof, är en gåva av den Jomalabördige konstnären Thure Bengts i U.S.A. Den avtäcktes 1968. Kyrkans medeltida dopfunt. Även kyrkans medeltida dopfunt, av gotländsk kalksten från mitten av 1200-talet, har varit rikt bemålad i många olika färger. Idag saknas alla färgspår.